Fast livet vandrar framåt står allt ändå stilla.Vi utvecklas men har ändå allting kvar, i oss. Jag ser vår sårbarhet, och vi når till sist gråten som öppning.
Att kunna vända magsorgs smärta till ett stilla porlande av tårar som väter våra kinder, en sorg som gömts långt in i mörkret.
Att genom smärtan se att gråten är något befriande, att se sina barn kunna, äntligen öppna gråtens vattenfall och släppa på den tuffa, spända vuxenknutan i kroppen.
Att få se sitt barns stela rygghållning mjukna ihop till en katts kutiga, runda ryggrad och att få hålla, länge hans kropp så musklerna mjuknar och långsamt stryka handen längs huvudet och stilla vagga, mottaga sorgen och hjälpa genom att försöka överföra energi till den nu vuxna kroppen som en gång kunde hållas av bara mina armar.
Kämpiga livets tecken och spår, påminnelse av svunnen tid som för alltid kretsar i nuet och flätas in i dagliga gärningar och tankar.
Ansvar i livet som formas som en isbit av vind, vatten och värme, långsamt smälts men för evigt är frusen.
Hämta krafter igen, en dag till går, för resten av våra liv och vi levde oss igenom det svunna minnet igen.
Minnet av en förlust, en sorg, en övergivenhet. Så länge vi lever occh andas, finns händelsen kvar. Överraskar oss, överrumplar oss och vi kan se sårbarheten i oss människor, i dig, i mig, i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar