Min moster står för vad jag önskar alla ska få av sina familjer. Villkorslös kärlek. Hon har en egen inre familj med barn och man och i denna stund kämpar hon med sin sjukdom och ändå, ändå har hon tid och ork att även skänka mig sin omsorg och fantastiska familjära värme när hon ibland ringer, ibland skriver.
Jag har mist många i min egen familj under mitt liv och jag kommer antagligen att mista min kära moster också vart det lider, och hon kommer lämna ett så stort tomrum efter sig att mitt hjärta gråter redan nu när jag tänker på det och strupen knyter sig för att inte släppa fram någon gråt.
Men jag ska inte gråta. Jag har henne i livet ännu och jag hoppas att hon vet att jag älskar henne djupt.
Genom alla år, från min barndom när min mamma dog, till idag har hon stått orubblig på min sida. Jag har fått en känsla förmedlad av henne att jag inte har varit helt ensam. När så många har gått bort vid min sida, när så många har valt bort att finnas i mitt liv, då har hon stått för sitt namn. Rakel- den moderliga.
Hon har fått mig att känna mig älskad, villkorslöst.
Osjälviskt har hon lyssnat på mina sorger i telefon.
Jag har haft en sådan förmån i livet när jag haft min moster i mitt hjärta.
Rakel. Du betyder mycket mer än jag någonsin låtit dig förstå och du har hjälpt mig bli stark igen när krafterna har sviktat. Om jag nu kunde ge dig all min kraft jag har så du kan bekämpa din sjukdom så får du den utan att blinka.
En tanke kom till mig idag och det var dig den innehöll. Mitt Mi Rakel.
Tack för att du finns.
