Tant för min tröja

Sitter i soffan efter en dag på jobbet och känner mig lite vardagstrött.
Bredvid mig i soffan sitter sonen. Han ser lite fundersam ut och till
sist säger han.
-Mamma vet du att du ser äldre ut än pappa. ( Till sanningen hör att mannen är sju år äldre, i vår ålder en evighet.)
-Va, gör jag, säger jag med en liten begynnande tupp i halsen.
-Varför tycker du det, frågar jag vidare, i hopp om att han menat tvärt om.
Inget ont om mannens utseende men han är ju helt gråhårig och lite rynkigare än jag är.
- Jo du ser ut som en tant och så har du en randig tröja på dig, på tvääären, betonar han.

En helt självklar beskrivning i hans värld och sen byter han fokus i ett nafs och springer och leker med annat.
Kvar sitter jag med min randiga tant-tröja och tröttheten fösvann inte direkt kan jag meddela.

Några dagar senare går jag på IKEA med dottern, som är vuxen, och i vanlig, men i våra tankar ovanlig ordning, blir vi tilltalade av 2 gulliga damer, men herregud vad ni är lika, systrar ?, säger den ena frågande.
Vi börjar skratta och tittar lite förläget på varandra. För varje gång vi är ute så händer detta fenomen. Människor nöjer sig sällan med att titta på oss lite leende utan de har ett behov av att  prata med oss. Berätta för oss att, vet ni hur lika ni är egentligen.
Varje gång blir det en komplimang för mig så klart och varje gång säger dottern tappert, ja vem vill inte vara lik dig lilla mamma, och ler lite pillimariskt.
 Vi blir lika förundrade varje gång för vi ser inte vår egen likhet till varandra. Men likafullt tillhör det vår vardag när vi är tillsammans. Jag klagar inte.
Så balansen blir återställd, tant med randig tröja, lik som en syster till min egen dotter. Jag är nöjd, vilker ihop den nytvättade randiga tröjan på tvären någon dag senare, och funderar om jag istället för, att lägga tröjan i byrån,  lägga den bland utsorterade tröjor.
-Nej, jag är tant för min tröja. Helt klart.