fredag 22 september 2017

Klemenjak❤️

En dag för länge sedan kom en man invandrande till Sverige för att finna sin lycka
och sin plats i världen. Snart fann han sig till rätta, fick jobb, ett litet krypin till bostad,
vänner och naturligtvis kärlek.
Något år gick och hans kärlek gestaltade sig i en liten dotter. Livet löpte på, inte utan gupp
och annat som hör livet till, men aldrig utan sig kärlek till dottern.
Många roliga år löpte fram till den dagen han klev in i mitt liv. Vi valsade fram och tillbaka
i vår livsdans tills vi en dag stannade och bestämde oss för att det skulle bli vi. Ur kärleken föddes
våra två fantastiska barn, vår dotter och vår son.
Samtidigt som vår son föddes början också nästa generation Klemenjak växa fram och mannen från söder fick riktigt känns att hans rötter slog rot här i landet i norr.
Hans första barnbarn föddes samma år som hans egen son och jag kunde nästan ta på kärleken som strömmade ur min mans hjärta.
Kort något år senare kom så nästa barnbarn och lyckan var så stor, så stor.
Även fast det ibland händer saker runt en och inuti en så finns alltid kärleken där för de sina,
och ibland nu efteråt kan jag känna att ni var hans drivkraft framåt i livet.
Något gjorde dock att han tappade fotfästet i livet och till sist blev det en sista dans
där livet släcktes och hans kroppsliga liv var över.
Men det som är det vackra i all sorg och i livet är att har man som han planterat ett, eller i hans
fall tre frön lever livet vidare och trots att han inte längre fanns i livet kom tre fantastiska
barnbarn till och jag vet med allt jag har i mitt hjärta att han skulle ha gråtit lika stora och
många glädjetårar för var och ett av er födelse.
Och i framtiden ligger säkert fler frön i form av barnbarn och han kommer lysa från den där
största stjärnan som han alltid lyser ifrån och som han åter lyste över oss när ännu en nästa
generation startades genom lilla barnbarnsbarnet föddes.
Om jag kan förmedla lite av den kärlek som Helmut hade för er alla som fanns då och alla som han
skulle älska med samma kraft om han fått möjlighet att få träffa er nu, då är jag nöjd.

Av egoistiska skäl är jag så hjärtligt glad att ni alla tre syskon nu kan enas under hans namn
och hela er familj runt er. Och av samma egoistiska skäl håller jag också kvar samma namn som
mellannamn för att minnas det vackra och vara för alltid bunden till mina barn.

Ert namn skall vara Klemenjak, ett namn sprungen ur kärlek.

lördag 16 september 2017

Redzon knappen gick

Låg i sängen på morgonens sista timmar och bestämde mig
 för att det var dags att väcka kroppen, foten med stygnen
Som höll på att läka, och starta dagen. Hann bara tänka tanken
innan mobilen ringer och jag får veta att dagen nu kommer ta
en helt ny vändning.
Tar telefonen, ser namnet det står, får genast tredubbel puls och svarar.
När man varit med om olyckor tidigare har man på något sett efteråt
skapat en red zon knapp i sig själv ifall något händer.

Genast när jag svarat behövde jag bara höra det snabba andningstempot på andra sidan
luren för att jag blixtsnabbt tryckte på min redzon knapp. Soldaten var tillbaka i mig.

Jag hör Simon i min telefon flämtandes, gråtandes, försöka hitta ord för att be om hjälp.
Hjälp att förstå vad som händer med hans kropp, hans tal, och hans reaktion i dessa obehagliga
nya händelser. Försöker lugna, försöker andas, försöker tränga bort 2011, försöker lägga en
handlingsplan, försöker se och låta normal när ett par tioåriga ögon ser konstigt på mig och undrar
vad det är som händer.
Har nu en son som mår jättedåligt och inte kan prata sammanhängande, har en kropp som inte
Fungerar för honom, tusen tankar i mitt huvud, hjärnskada, stroke, stressammanbrott ,måste
Snabbt dit till honom. Har en liten son som behöver kunna gå till skolan med ett lugn som inte
Påverkar dagen för honom. Och jag behöver en lösning på hur jag kommer till Simon, med foten
I paket går det inte att köra bil, eller gör det, tänker jag. I kris brukar allt gå. Jag avstår så jag inte
Orsakar något kaos i trafiken och ber grannvännerna om skjuts.

Framme möter jag min Simon utom sig. Försöker lugna men blir oroad av vad jag ser och tusen
Tankar snurrar medan jag får honom i säng och börjar lugna ner honom. Det går ett tag och
Lugnet får fäste, talet kommer långsamt tillbaka, skakningarna i armarna blir mindre men
Känner mig inte nöjd. Det blir 112 och sjukvården kommer.
Mitt stöd kommer också, dottern jag ringt tidigare kommer och tillsammans åker vi efter ambulansen
Till sjukhuset.
Tusen tankar, tusen andetag, tusen minnen från förr. Tappar redzon masken för en sekund och
Tårarna sinner ner för kinderna.
Framme blir det prover, röntgen, läggs in, utreds.
Svar på svar kommer tillbaka och allt verkar ok, inga gamla men av hjärnskadan, inga nya skador,
Proppar eller annat.
Till sist kommer ett svar som borde stämma in på alla symton. Auramigrän.
Vi tittar på varandra frågande.
Vanligaste orsak vid anfall, långvarig stark stress.
Först kommer auraanfall, bl.a. Domningar, skakningar, talbortfall m.m. med stroke
Liknande symtom.
Jag drar en lättnande suck, tar min son i famnen så stor han är och kramar hårt. Tack universum
Igen att vi kom ut ur det hela endast med redzon batterierna urladdade.
Medicin, migräntabletter och vila, vila, vila som den lilla japanska överläkarfarbrorn sa på sjukhuset.
Inget är värt att pressa sig till detta, detta som ändå kan leda till stroke i förlängningen. Tur då att
Kroppen ändå är så finurlig och ger varningsignaler som auramigrän. Men här behövs vila vila vila.
Med början nu. Egentligen en naturmedicin för alla, men mest just nu för min Simon.

tisdag 20 juni 2017

Roadtrip


Nu ligger jag i det sista hotellets säng denna sista natt
på roadtripen och bredvid ligger min ängel
Och i extrasängen har mannen knökat sig ner.
En sista sträcka sen kan allt bli vardag igen
Och i minnet finns fantastiska tårtbitar av städer, vyer,
Bilder av ett varmt och vackert europa.

Men något var förändrat. Jag är uppvuxen med att
Varje sommar bli inmonterad i bil och husvagn med syskonen och
Sedan bli runtkörd på autobahn, småvägar och släktingar i just
Europa.
När jag blev vuxen körde jag upp och ner för autostradarna mellan
Sverige-österrike-schweiz tillsammans med dåvarande mannen och
Två änglar i baksätet.
Idag körde jag, turistade, fotograferade och åt på uteserveringar i hela europa
Med en känsla av oro. Ett högt rop, en snabb bil för nära, en stor lastbil,
En öppen plats full med människor, en bro, alltid hade jag en sökande
Radarblick ,som en Säpovakt, på om det fanns en hotbild i närheten.

Vad har vi gjort med vårt europa.
Vad har vi skapat för oro hos dessa människor
Som gör varandra illa. Öst som väst, tro eller otro, vi ska ju dela den här världen tillsammans.
Ingen är perfekt i denna värld, och kanske heller inte i nästa.
Men om vi inte börjar älska vår nästa och försöker hjälpa varandra, se varandra och
Känna för varandra med kärlek har vi gått förlorade.
Jag har tur, jag kan knöka in min lilla familj i bilen välbehållna och strax
Ta av mig säpoglasögonen och parkera hemma, men inte alla som är runt i europa
Har haft samma tur.
Kan vi ändra på det som nu sker genom att se alla som behöver bli sedda, känna med alla
Som behöver få värme, och dela med oss till alla som har något behov?
Det är frågan?

fredag 29 januari 2016

Saknad av mitt inre

Vad gör mig till kvinna nu,
nu när mitt innersta är borta.
Vad gör mig till moder nu,
nu när mitt innersta har tagits bort.

Kan jag känna min moderlighet, min kvinnlighet
utan att sakna det jag alltid vetat har funnits där inne.
Som en självklarhet har jag burit moderns liv inne
i mitt innersta av kroppens gömmor.

Vad gör mig till kvinna nu,
när produktionen för alltid har slutat agera,
engagera, arrangera känslor, smärtor och glädje.

De smärtor som bara kvinna till kvinna kan förstå,
den glädje när ett nytt liv växer som varje människa kan förstå
och sedan tystheten som endast några få kan förstå.

Vad gör mig till kvinna nu, nu när mitt innersta är borta.

tisdag 29 december 2015

En blick inåt

Om vi tittar inåt i oss själva för att
hitta svaren
istället för att titta på alla andra
skulle vi få en vackrare värld
för där inne finns, om vi bara våga titta
ordentligt, en vacker själ i oss alla.
Svaren vi letar efter, ledningen vi önskar.
Även den frusnaste av själar är vacker
om vi bara värmer den med vår tro på oss
själva och kanske väcker vi tron om vi ser inåt
och riktigt ser oss själva och litar till vad vi ser.

Gott nytt år

onsdag 16 december 2015

Vit flagg




Jag ser mig själv i spegeln ifrån sängen och ser en människa som är väldigt trött, i kropp och själ. Huvudet värker, kroppen värker.
Har tampats med trötthet under en tid men menat för mig själv att det är årstiden, mörkret, jobbet, livets status.
Inga ursäkter hjälper nämnvärt utan känner för varje dag att livet långsamt rinner ur mig.
Skjuter benen över sängkanten och försöker få till någon ork i att få balansen och musklerna att vakna så jag kan ställa mig upp.
Går ut i köket och dricker ett glas vatten.
-Du dricker för lite vatten säkert, säger någon. Du måste dricka mer, kroppen behöver det.
Inget händer när detta naturens elixir rinner in i min kropp.
Går tillbaka till sovrummet och kastar längtande blickar mot sängen.
Borgen, om jag bara kunde lägga mig igen och dra täcket över huvudet och få sova i tusende år.
Jobbet, magen knyter sig, stress, rörigt, okontrollerbart, orättvist, otydligt, hur många beskrivningar som helst passar in och inget hjälper knuten i magen, dunkandet i huvudet.
Tar på mig jobbkläderna och hasar mig ut till hallen. Kom igen manar jag mig,
det är bara några veckor kvar sen är det jul. Ledigt, vila. Försöker med all mental kraft övertala mig att ta på mig skorna och jackan och bara gå.
Men det går inte mer, det går inte en millimeter till. BränsleTanken är helt tom och motorn är död.
Märker mig istället bli sittande vid köksbordet och tårarna sprutar ut, kinderna blir blöta, tröjan blir blöt, köksbordet får en pöl av tårar.
Soldaten är stupad, skadeskjuten, obrukbar. Inget kan längre få mig att utföra
en enda sak till. Säg upp mig, skäll på mig, tjata på mig, fan skjut mig-det går inte mer.
Väggen, utbrändhet, stark-skörheten,utmattningssyndrom, kalla det vad du vill det gör ingen skillnad, jag skulle ju aldrig nämnas i samband med dessa ord så mycket vet jag. Logiken i mitt huvud skulle för alltid skydda mig i att på något sett komma på en lösning, en plan för överlevnad.
Överleva dödsfall utan bekräftad sorg, överleva jobbiga familjeförhållanden, överleva tuffa arbetsplatser, självmord, misshandel, försvinnande på dagis, systerskap utan systerskap,konkurs, skilsmässa,fackliga kamper, sjukdom för mig, sjukdom för mitt barn, föräldraskap, alltid mottaga problemen som en soldat. Lös problemet, lägg upp strategi, åtgärda med handling.Vidare.
När du helt plötsligt inte får hjärnan eller kroppen att lyda, under förmaning, under hot, under lock och pock är det slut. Allt ligger öppet och det är bara att ta fram den vita flaggan och vifta av bara helvete. JAG GER MIG. Jag kapitulerar, inte för dig, inte för jobbet, inte för någon annan än min egen general. JAG GER MIG. Ser du den vita flaggan på den hemmasnickrade pinnen , säger jag till mig själv. Sluta lös problem, åtgärda, handla. Börja lyssna, andas, var stilla, våga göra ingenting utan skuld.Men jag måste bara....det går säkert....det är inget fel på mig, jag ska bara äta mindre-träna mer, då orkar jag....jag ska bara trycka på lite till, lite till.
Detta är att jämföras lite med att få sitt första barn, förutom att det är underbart och detta inte är så underbart. Man har ingen aning om vad man pratar om förrän man sitter på andra sidan händelsen. När du har ditt lilla knyte i famnen och alla saker uppstår som man inte kunde ana men hade så mycket åsikter om, det gäller den här situationen också. Innan man vaknar en dag och man korsat linjen för vad man orkar, verkligen orkar, har man ingen aning om vad man har pratat om. Vad som händer i din kropp och hjärna när minsta stressituation uppstår kan ingen varken beskriva, eller sätta ord på, förrän du helt enkelt står i en såpbubbla och allt går i ultrarapid och du skriker, som en general, en millimeter från ditt öra, kom igen, en situps till, en dag till. 
Men du har förlorat hörseln och kan bara väldigt långsamt vända dig mot generalen och trevande ta en pinne, knyta en vit, sliten näsduk på den och matt vifta, jag ger mig. 








tisdag 29 september 2015

Helmut

Idag för 20 år sedan ringde telefonen och inget blev mera sig likt.
Idag för 20 år sedan svarade jag i telefonen och samtidigt som jag fick meddelande om dig att du slutat ditt liv på jorden tittade jag in i två par barnögon som aldrig mer skulle få se sin pappa och jag skulle vara den som skulle vara tvungen att berätta det för dem.
Idag, den 29 september för tjugo år sedan slutade vårt gemensamma liv och du tvärvände möjligheten att vi tillsammans skulle vara stödjande, stolta, oroliga, villkorslöst älskande föräldrar till våra barn. Istället fick jag ta facklan i min egen hand och ensam försöka hitta vägen till alla frågor. Och det var miljoner frågor som kom. Om allt. 
Jag kan bara förställa mig vad du gick igenom de sista timmarna ute på landet innan du till sist, någonstans tog ett beslut att det alternativet du valde skulle vara det bästa.
Det har inte gått en dag sedan den här dagen som jag inte har tänkt att vi skulle ha kunnat laga det som gick sönder i dig, om jag hade vetat vad hjälp hade varit för dig. 
Vi var ju i vår egen limbo med separationstiden 6 månader innan skilsmässa och jag var övertygad om att du skulle må bättre, bara jag inte var i närheten av dig och påminde om vad som varit.
Vi reagerar alla olika när vi på vår väg i livet plötsligt blir stående och det ligger ett stort gigantiskt fällt träd över vår väg och vi kan inte bara ignorera det utan man måste ha någon slags åtgärdsplan för att komma sig vidare på livets väg.
Min åtgärdsplan var att bära oket, att ta på mig skulden av din handling. Då var jag åtminstone någon i ditt liv. Då var jag inte helt utraderad som jag kände mig i samband med allas åsikter och handlingar i samband med en människas död.
Jag blev aldrig arg på dig Helmut, som annars är en vanlig reaktion i samband med självmord. Jag kände allt för väl din ångest, din smärta, ditt försök att bara försöka få bort det tunga som omgav dig din sista tid.
Min empati för dig sträckte sig ut i oändlighet, i tysthet för det fanns så mycket jobb att utföra, känslor att stödja, ord som skulle sägas, handlingar som skulle förklaras, försäkringsbolag som man skulle föra krig med, jobb som man var tvungen att jobba, barn som man ville finnas nära. Egna berg och dalbana känslor man skulle hantera. Jag var 30 år och jag visste inte hur jag skulle hantera allt som sköljde över mig. Det var mycket nog att vi skulle försöka hantera en skilsmässa men den frågan försvann som en klick smält smör i pannan när din handling kom in och ut ur min telefon den dagen. 
Barnen tittar på mig och förstår av mitt tonfall och mina frågor, trots ansträngning att försöka få frågorna så neutrala som möjligt för att inte avslöja vad ämnet var. Jag lägger på telefonen och de bombarderar mig med frågor och jag säger de tyngsta av alla ord som kan komma ur en mammas mun. Vi kan inte åka till landet till er pappa, han finns inte längre. Han är tyvärr död.

Alla barn reagerar olika i en chocksituation. Någon blir outhärdligt ledsen, någon blir hyperaktiv, någon blir tyst, någon blir arg. Våra barn reagerade en med outhärdlig ledsamhet och en med hyperaktivitet. Och jag Helmut, jag blev en soldat.
Det passerade människor genom vår lägenhet hela dagen och hela kvällen och jag tröstade, kokade kaffe, kollade barnen, ringde samtal, ringde och informerade de som skulle tänkas behöva veta om din död.Jag stod i givakt för vad som än kunde tänkas komma i ett nytt anfall.
 Jag har under de här tjugo åren varit en soldat i de flesta lägen när det handlade om din död och jag har försökt att hantera allt som kan tänkas hända i undantagstillstånd och jag har skyddat och krigat för vår lilla trupp så som jag har ansett bäst. Jag har gjort miljoner misstag, så många fler än om du hade funnits kvar och vi tillsammans hade tagit besluten. Men det är ok Helmut, vad vet man om livet egentligen, om vad som gör ont, om vad som kan sätta igång smärtan och vad man gör för att den ska ta slut.
Idag vill jag återigen hylla dig Helmut för din outtröttliga härlighet som pappa, som rolig och påhittig, som outtröttlig vänlig, som den bästa bror själv till dina  syskon, till dina bröder och din syster. Och en helt okej man till mig, den tiden som våra vägar var enade. Om livet är en tavla gick du ibland utanför ramarna i ett äktenskap. Men vem är jag att döma dig eller någon annan för den delen. Vi har alla ansvar för våra egna liv och idag har jag sedan länge tagit av mig skuldcapen för din död. 
En liten skuldmössa har jag fortfarande på mig för det är självklart att vi har en påverkande del i våra näras liv, våra handlingar får naturligtvis konsekvenser för andra. Och för mig är det ok, jag var någon för dig en gång, vi har för alltid två underbara barn som vi ska vara stolta över och vi har förhoppningsvis lärt oss signalerna som kan komma när en människa mår dåligt.
Många är det som saknar dig, ditt sätt, din humor, ditt skratt, din tofs i nacken, din svarta ring på pekfingret, din mustasch som du till sist vågade raka av dig trots dina rädsla att visa dina skrattränder i ansiktet, din matlagning, din guldtand när du skrattade, ditt spelande under armhålan!, din förkärlek för ditt hemland och din familj där, dina benvärmare och dina drömmar på Ingarö. 
Många saknar dig helt enkelt och jag är fortfarande en av dom.
Vi ses Helmut! Kärlek till dig!