Praise yourself

Läser i en text, praise yourself. Vackert, enkelt
Och ack så svårt.
Det bästa rådet till alla andra människor, och 
Inte minst till mig själv.

Prisa dig själv. Vilket pris har du i din egna värld, hur ser din  Självkänsla ut och vilket värde sätter du På dig själv?

Oftast och nästan jämnt alldeles för lågt. Lever du sedan med någon som inte ser och vet och/eller
Heller låter dig veta värdet du har, Då känner man sig nästan gratis.

Jag fastnar för meningen, Praise yourself.
Den fyller mig med hopp, allt är möjligt,
Jag kan vara värd att prisas och styrkan finns i mig själv. Och i dig. Ute lyser sommaren.

Stora C

Nu kom du riktigt nära. Du kom helt oanmäld och med en stor överraskningsmanöver. Du tog dig in hos någon som skulle gå fri. Det var några helt andra som stod rustade och beredda ifall du skulle knacka på.
Nu överrumplade du mig, att du kom så nära. För nära. Nu gäller det att ta fram kämparglöden, vår starka familjekraft och mota bort dig. 
Vi har vart med förr. Otaliga gånger. Den här gången kommer du inte att vinna. Vi är för starka för dig. Vi har lärt oss av allt livet gett oss, det vi varit tvungna att motta i livet. Vi har klarat bortvaldhet, kärleksorg, slitningar, sjukdom och död. Vi lägger oss runt vem det än är som blir drabbad av oss. Vi lägger oss runt den du försöker få fäste på som en doftande blomsteräng, mjukt doftande, läkande, stödjande och med full styrka. Du har inget att hämta här längre i den här familjen. Vi kommer ta dig varje gång på knock out.
Fuck you C. 

Julepaket

Under våra granar ligger bortvaldhetens paket. Fullt med paket inslagna med världens alla olika livspapper förklädda med glada tomtar, inslagna med sårbarhetens snöre. Krusade efter bästa förmåga för att inte visa smärtan som kändes när saxens innersida drogs hårt och bestämt för att få det rätta kruset.

I paketen ligger en bortvald pappa där barnet inte kommer. En mamma som tagit för givet att vara navet i alla högtider. Barn som blir bortvalda av flaskans alkoholhaltiga drycker och julsnapsarna och ölen som i smyg är viktigare än att se kalle anka för tusende gången tillsammans trots tråkighetsrisk.
I paketen ligger de gamla, i sin bortglömdhet, ändå i ett snabbt ångestfyllt paket få besök fem minuter under total stress.
I Paket efter paket ligger det bortvalda öden, en syster som försöker bygga sig ett sammanhang, en annan som försöker bygga på ett annat hörn utan att bortvaldheten blir mindre.
När paketen är öppnade, bortvaldhetens känslor är ute och uppe på ytan och motorn av känslor rusar,
Alla smärtsamma snören är avklippta ska vi kanske ändå stanna upp.
Fråga oss, varför firar du jul? Vad vill vi ge varandra i paketen under granen? Jag står kvar, jag står klar, inför jul. Önskar er alla en fridfull jul och noll och inga klappar under granen utan istället ett fridefullt julehjärta i själen. God Jul!

Mitt hus, min historia

Mitt hus har en början. Mitt hus har varit min första lägenhet. Den jag tillsammans med min syster införskaffade av en man från förr. 
Vår lägenhet blev var sin lägenhet. Det har kallats bostadskarriär, kedjan som ledde fram till mitt hus.
Valet sedan blev en sammanslagning med dåvarande mannen. I väggarna blev mina barns och mina minnen till. En stor sorg ledde till vidare bostadsvandring. Jag hittade mitt hus, min borg, min dröm.
Mina barn bytte föräldrahem, min hund fick en trädgård, jag fick vända blad. 
Tacksam.
Jag fick vara med om hyreslägenheternas död och fick köpa loss min första bostad. 
Jag fick mitt sista underverk och han fick ingå i föräldrahemmets trygga vrå här i huset.
Men i kärlekens namn är spelet högt och nu vacklar mitt hus under tyngden av vad kärleken kan göra med ens huvud.
Jag låter halva huset gå in i äktenskap. Bara så där, utan förbehåll,  utan någon transaktion, utan enskild egendomsdelning, utan vett och ranson gör jag denna naiva handling och kan bara konstatera att ingen är naiv nog att ge tillbaka det jag en gång gav vid ett vägskäl. Min historia går upp i rök, mitt hus väggar svajar. Och jag håller andan. Mina barns föräldrahem glider mig ur händerna och ovisshetens framtid har börjat.

Klemenjak❤️

En dag för länge sedan kom en man invandrande till Sverige för att finna sin lycka
och sin plats i världen. Snart fann han sig till rätta, fick jobb, ett litet krypin till bostad,
vänner och naturligtvis kärlek.
Något år gick och hans kärlek gestaltade sig i en liten dotter. Livet löpte på, inte utan gupp
och annat som hör livet till, men aldrig utan sig kärlek till dottern.
Många roliga år löpte fram till den dagen han klev in i mitt liv. Vi valsade fram och tillbaka
i vår livsdans tills vi en dag stannade och bestämde oss för att det skulle bli vi. Ur kärleken föddes
våra två fantastiska barn, vår dotter och vår son.
Samtidigt som vår son föddes början också nästa generation Klemenjak växa fram och mannen från söder fick riktigt känns att hans rötter slog rot här i landet i norr.
Hans första barnbarn föddes samma år som hans egen son och jag kunde nästan ta på kärleken som strömmade ur min mans hjärta.
Kort något år senare kom så nästa barnbarn och lyckan var så stor, så stor.
Även fast det ibland händer saker runt en och inuti en så finns alltid kärleken där för de sina,
och ibland nu efteråt kan jag känna att ni var hans drivkraft framåt i livet.
Något gjorde dock att han tappade fotfästet i livet och till sist blev det en sista dans
där livet släcktes och hans kroppsliga liv var över.
Men det som är det vackra i all sorg och i livet är att har man som han planterat ett, eller i hans
fall tre frön lever livet vidare och trots att han inte längre fanns i livet kom tre fantastiska
barnbarn till och jag vet med allt jag har i mitt hjärta att han skulle ha gråtit lika stora och
många glädjetårar för var och ett av er födelse.
Och i framtiden ligger säkert fler frön i form av barnbarn och han kommer lysa från den där
största stjärnan som han alltid lyser ifrån och som han åter lyste över oss när ännu en nästa
generation startades genom lilla barnbarnsbarnet föddes.
Om jag kan förmedla lite av den kärlek som Helmut hade för er alla som fanns då och alla som han
skulle älska med samma kraft om han fått möjlighet att få träffa er nu, då är jag nöjd.

Av egoistiska skäl är jag så hjärtligt glad att ni alla tre syskon nu kan enas under hans namn
och hela er familj runt er. Och av samma egoistiska skäl håller jag också kvar samma namn som
mellannamn för att minnas det vackra och vara för alltid bunden till mina barn.

Ert namn skall vara Klemenjak, ett namn sprungen ur kärlek.

Redzon knappen gick

Låg i sängen på morgonens sista timmar och bestämde mig
 för att det var dags att väcka kroppen, foten med stygnen
Som höll på att läka, och starta dagen. Hann bara tänka tanken
innan mobilen ringer och jag får veta att dagen nu kommer ta
en helt ny vändning.
Tar telefonen, ser namnet det står, får genast tredubbel puls och svarar.
När man varit med om olyckor tidigare har man på något sett efteråt
skapat en red zon knapp i sig själv ifall något händer.

Genast när jag svarat behövde jag bara höra det snabba andningstempot på andra sidan
luren för att jag blixtsnabbt tryckte på min redzon knapp. Soldaten var tillbaka i mig.

Jag hör Simon i min telefon flämtandes, gråtandes, försöka hitta ord för att be om hjälp.
Hjälp att förstå vad som händer med hans kropp, hans tal, och hans reaktion i dessa obehagliga
nya händelser. Försöker lugna, försöker andas, försöker tränga bort 2011, försöker lägga en
handlingsplan, försöker se och låta normal när ett par tioåriga ögon ser konstigt på mig och undrar
vad det är som händer.
Har nu en son som mår jättedåligt och inte kan prata sammanhängande, har en kropp som inte
Fungerar för honom, tusen tankar i mitt huvud, hjärnskada, stroke, stressammanbrott ,måste
Snabbt dit till honom. Har en liten son som behöver kunna gå till skolan med ett lugn som inte
Påverkar dagen för honom. Och jag behöver en lösning på hur jag kommer till Simon, med foten
I paket går det inte att köra bil, eller gör det, tänker jag. I kris brukar allt gå. Jag avstår så jag inte
Orsakar något kaos i trafiken och ber grannvännerna om skjuts.

Framme möter jag min Simon utom sig. Försöker lugna men blir oroad av vad jag ser och tusen
Tankar snurrar medan jag får honom i säng och börjar lugna ner honom. Det går ett tag och
Lugnet får fäste, talet kommer långsamt tillbaka, skakningarna i armarna blir mindre men
Känner mig inte nöjd. Det blir 112 och sjukvården kommer.
Mitt stöd kommer också, dottern jag ringt tidigare kommer och tillsammans åker vi efter ambulansen
Till sjukhuset.
Tusen tankar, tusen andetag, tusen minnen från förr. Tappar redzon masken för en sekund och
Tårarna sinner ner för kinderna.
Framme blir det prover, röntgen, läggs in, utreds.
Svar på svar kommer tillbaka och allt verkar ok, inga gamla men av hjärnskadan, inga nya skador,
Proppar eller annat.
Till sist kommer ett svar som borde stämma in på alla symton. Auramigrän.
Vi tittar på varandra frågande.
Vanligaste orsak vid anfall, långvarig stark stress.
Först kommer auraanfall, bl.a. Domningar, skakningar, talbortfall m.m. med stroke
Liknande symtom.
Jag drar en lättnande suck, tar min son i famnen så stor han är och kramar hårt. Tack universum
Igen att vi kom ut ur det hela endast med redzon batterierna urladdade.
Medicin, migräntabletter och vila, vila, vila som den lilla japanska överläkarfarbrorn sa på sjukhuset.
Inget är värt att pressa sig till detta, detta som ändå kan leda till stroke i förlängningen. Tur då att
Kroppen ändå är så finurlig och ger varningsignaler som auramigrän. Men här behövs vila vila vila.
Med början nu. Egentligen en naturmedicin för alla, men mest just nu för min Simon.

Roadtrip

Nu ligger jag i det sista hotellets säng denna sista natt
på roadtripen och bredvid ligger min ängel
Och i extrasängen har mannen knökat sig ner.
En sista sträcka sen kan allt bli vardag igen
Och i minnet finns fantastiska tårtbitar av städer, vyer,
Bilder av ett varmt och vackert europa.

Men något var förändrat. Jag är uppvuxen med att
Varje sommar bli inmonterad i bil och husvagn med syskonen och
Sedan bli runtkörd på autobahn, småvägar och släktingar i just
Europa.
När jag blev vuxen körde jag upp och ner för autostradarna mellan
Sverige-österrike-schweiz tillsammans med dåvarande mannen och
Två änglar i baksätet.
Idag körde jag, turistade, fotograferade och åt på uteserveringar i hela europa
Med en känsla av oro. Ett högt rop, en snabb bil för nära, en stor lastbil,
En öppen plats full med människor, en bro, alltid hade jag en sökande
Radarblick ,som en Säpovakt, på om det fanns en hotbild i närheten.

Vad har vi gjort med vårt europa.
Vad har vi skapat för oro hos dessa människor
Som gör varandra illa. Öst som väst, tro eller otro, vi ska ju dela den här världen tillsammans.
Ingen är perfekt i denna värld, och kanske heller inte i nästa.
Men om vi inte börjar älska vår nästa och försöker hjälpa varandra, se varandra och
Känna för varandra med kärlek har vi gått förlorade.
Jag har tur, jag kan knöka in min lilla familj i bilen välbehållna och strax
Ta av mig säpoglasögonen och parkera hemma, men inte alla som är runt i europa
Har haft samma tur.
Kan vi ändra på det som nu sker genom att se alla som behöver bli sedda, känna med alla
Som behöver få värme, och dela med oss till alla som har något behov?
Det är frågan?