Livbojen

En riktig djupdykning följs alltid av att försöka simma upp till ytan. O vad jag har simmat denna gång i äktenskapets ocean. Mina lungor var på gränsen till att sprängas, i behov av syre. Och så till slut kom jag upp till ytan och fick luft.
Mitt försök att leva som en vuxen, föra en dialog som en vuxen spolieras med en kallsup och kampen att överleva följs alltsom oftas av att jag ser mig trampa vatten, mitt ute i ett hav, utan synen av ens en strimma land i sikte.

Tankarna går på högvarv och huvudet försöker hålla utkik men känslorna sköljer över en i vågor höga som hus. Inget fungerar och slutet är nära.

Passivitet. Inga lösningar. Tomt. Stilla.

Och så ser jag ett litet ljus, långt borta plötsligt. Ett ljus från en fyr, många mil bort och jag börjar simma igen.

Min livboj är 5 år och han får mig att känna mig sedd, älskad och behövd. Allt är självklart och raktfram.

Jag går till dagis och lämnar honom en morgon ,och där ,då, slänger han ut en livboj och säger. Mamma, vet du att du är lika vacker med din nya frisyr som med den gamla. Du är alltid vacker.

Vad säger man och vad gör man. Jo man tar livbojen runt sin kropp och börjar simma, allt man kan mot land och jag ska banne mig inte drunkna den här gången heller. Jag ska bygga mig en båt av vuxen dialog och jag ska skaffa mig åror av visdom, sen ska jag alltid försöka vara över ytan i äktenskapets hav.

Och jag ska ha livbojen runt min kropp, ifall jag åker i.