lördag 23 juni 2012

glad sommar

En fuktig melankoni lägger sig över sommaren när det regnar. Vi stannar upp och lite förvirrat ställs undran , vad gör vi nu, när vi inte behöver planera och stressa för att hinna sola och picknicka och grilla och.......

I stället regnar det och sakta och oroande sprids det ett lite skamset lugn i kroppen. Är det verkligen okej att ta fram boken och lägga sig i soffan, att istället för att hurtigt tidigt gå upp för att dricka morgonkaffe i ottan tillsammans med de första solstrålarna när de nuddar trädgården, ligga kvar, under täcket och känna hur tyngdkraften drar en djupare och djupare ner i madrassen och, somna om.

Jag älskar när regnet ropar mitt namn genom de stora, plaskvåta dropparna.

"Står still, plask, ligg kvar, plask, gör inget, rör inget, plask."
 Låt den regnfuktiga melankonin fylla din kropp och din själ och hör det regniga vädrets jazztoner i den våta vegetationen och låt de regnfulla, gråa molnen sätta stämningen i sina oändligt gråa toner.
Att få börja sin sommar med ett renande, tvångslöst sommar regn är balsam för min själ. Regnet rinner utefter min lite frusna hud och allt är blött. Håret hänger i klasar längs min nacke och jag lyfter mitt ansikte mot skyn, och ler.

tisdag 12 juni 2012

Nyckelpigan

Jag letar efter en öde äng. Där ställer jag mig mitt på och skriker. Högt skriker jag och alla knutar i hela kroppen trycker sig upp genom den trånga passagen, och slänger sig till slut ut ur stämbanden. Landar i sommaren, krockar med sommaren för skriket är inte i ton med bilden.
Jag böjer mig dubbelvikt och och fortsätter skrika. Tankarna blir tomma och skriket tar över hela kroppen och möter upp med ilska, sorg, förbannad besvikelse, spänner ifrån alla stängda känslor och tankar, oro över alltet. All död, fel beslut, nedtryckthet, feghet finns i skriket. Vrålet.
Tårarna fullkomligt forsar över mitt ansikte och jag har svårt att andas.
Lägger mig ner i gräset och jorden letar sig runt i mitt ansikte. Jag blundar och slutar existera.
Vet inte hur länge jag ligger där, i min egen ångest när jag känner något killa till
på kinden. Efter många kill öppnar jag lite på en ögat och kisar i det ljusa skenet.
Jag känner efter med handen och det följer med något.
I handen sitter en nyckelpiga, röd och vacker med några svarta prickar. Hon testar sina vingar lite förstrött i solvärmen. Kaxigt tar hon sats och använder min handflata som startbana, och lyfter.

Kan hon hitta glädje i livet som är så liten så kan jag, tänker jag och reser mig upp. Kroppen värker och jag är täckt med damm och torkade tårar.
Sakta följer jag nyckelpigans färd ut i livet igen.

måndag 4 juni 2012

Dörrar att öppna eller stänga

Tar vi livet förgivet? Tar jag livet förgivet? Har jag varit slarvig i mina val på livets resa. De beslut jag tagit påverkar alltid andra människor och hur mycket och starkt ska jag ta hänsyn till dem. Vart går gränsen för min lycka och andras lycka när de är sammanflätade.
När jag har sett till att de alla är sammanflätade, för det är jag som flätar livets fläta. Hur gör man då när det är trassel och vart går gränsen?
Tar jag saxen och klipper av trasslet i garntrådarna, och flätan faller isär.
Tar jag kardan och försöker karda ut det som fastnat för att sedan fortsätta på samma fläta?
Ska jag låta flätan vara och försöka se på den och acceptera begränsningen i att den aldrig blir hel.
Ska jag ångra att jag började fläta?
Bakom vilken dörr finner jag svaret?

Tar jag livet förgivet om jag ändå vill ha mer, fast jag är hel och ren, frisk och stark, mätt och trind.

De trassliga flätorna bildar bojor runt mina handleder och drar jag till skär dom in och orsakar smärta.
Låter jag dem bara vara där gör det inte ont men begränsar det jag vill göra, uppnå.
Finns det något som heter förbi, hur många val får man göra utan att tiden går ut.
Om jag tar saxen och klipper måste jag själv sopa bort allt garn.
Kardar jag kommer kraften till sist ta slut och bytas mot apati.
Lämnar jag flätan i fred vittrar den sönder, sakta innifrån, till sist.
Ska jag ångra mig, kommer bitterheten ta min själ.

Att leva var den absolut svåraste uppgiften här på jorden. Och ändå finns fortfarande utmaningen att lyckas bakom nästa dörr.

Frågan är vilken jag ska öppna.