Julepaket

Under våra granar ligger bortvaldhetens paket. Fullt med paket inslagna med världens alla olika livspapper förklädda med glada tomtar, inslagna med sårbarhetens snöre. Krusade efter bästa förmåga för att inte visa smärtan som kändes när saxens innersida drogs hårt och bestämt för att få det rätta kruset.

I paketen ligger en bortvald pappa där barnet inte kommer. En mamma som tagit för givet att vara navet i alla högtider. Barn som blir bortvalda av flaskans alkoholhaltiga drycker och julsnapsarna och ölen som i smyg är viktigare än att se kalle anka för tusende gången tillsammans trots tråkighetsrisk.
I paketen ligger de gamla, i sin bortglömdhet, ändå i ett snabbt ångestfyllt paket få besök fem minuter under total stress.
I Paket efter paket ligger det bortvalda öden, en syster som försöker bygga sig ett sammanhang, en annan som försöker bygga på ett annat hörn utan att bortvaldheten blir mindre.
När paketen är öppnade, bortvaldhetens känslor är ute och uppe på ytan och motorn av känslor rusar,
Alla smärtsamma snören är avklippta ska vi kanske ändå stanna upp.
Fråga oss, varför firar du jul? Vad vill vi ge varandra i paketen under granen? Jag står kvar, jag står klar, inför jul. Önskar er alla en fridfull jul och noll och inga klappar under granen utan istället ett fridefullt julehjärta i själen. God Jul!

Mitt hus, min historia

Mitt hus har en början. Mitt hus har varit min första lägenhet. Den jag tillsammans med min syster införskaffade av en man från förr. 
Vår lägenhet blev var sin lägenhet. Det har kallats bostadskarriär, kedjan som ledde fram till mitt hus.
Valet sedan blev en sammanslagning med dåvarande mannen. I väggarna blev mina barns och mina minnen till. En stor sorg ledde till vidare bostadsvandring. Jag hittade mitt hus, min borg, min dröm.
Mina barn bytte föräldrahem, min hund fick en trädgård, jag fick vända blad. 
Tacksam.
Jag fick vara med om hyreslägenheternas död och fick köpa loss min första bostad. 
Jag fick mitt sista underverk och han fick ingå i föräldrahemmets trygga vrå här i huset.
Men i kärlekens namn är spelet högt och nu vacklar mitt hus under tyngden av vad kärleken kan göra med ens huvud.
Jag låter halva huset gå in i äktenskap. Bara så där, utan förbehåll,  utan någon transaktion, utan enskild egendomsdelning, utan vett och ranson gör jag denna naiva handling och kan bara konstatera att ingen är naiv nog att ge tillbaka det jag en gång gav vid ett vägskäl. Min historia går upp i rök, mitt hus väggar svajar. Och jag håller andan. Mina barns föräldrahem glider mig ur händerna och ovisshetens framtid har börjat.