Qvinnan- inför Ringar på vattnet

Du stolta qvinna med kraft som ett lejon,

och ändå så mjuk,mjuk som en ängels vinge.

Vacker som ett kärleksfyllt hjärta.

Ärlig som en salt tår på min kind.

Blicka bara bakåt för en liten stund

 och ta med dig det du tycker om,

in i universums nyskrivna musik

Vila i nuet, du hör musiken,

 och ser det vackra.

                                     Du stolta qvinna.

text: Kicki Törnblom

Lejoninnan

Mina barn betyder allt. Mina barn är min kraft. Likt en lejoninna vallar jag dem genom livets stepp och skyddar de mina från djungelns faror. En lejoninna släpper dem aldrig ur sikte men låter ändå ungarna gå en bit längre ifrån henne varje dag.
En dag är tiden inne då ungarna går själv genom djungel, öken, eld, och vatten. Dom är nu sin egen individ.

Men för lejoninnan avtar aldrig beskyddarkänslan, utan bandet förblir lika starkt livet igenom. 
Ju tuffare livet visar sig vara desto snabbare infinner sig känslan för fara, för lejoninnan.
En lejoninna går alltid vid sidan av sina ungar, om inte i deras närvaro så i sina tankar.
Går du emellan dem eller hotar hennes ungar så sliter hon dig i stycken.
En lejoninna skyddar de sina för livet, för alltid.

Skattkistan

Mannen och jag åkte in till stan i lördags för att gå på teater.
Johannes Brost gjorde en monolog av Allan Edwall. Limpan. 
Innan teatern tog vi oss en snabb bit mat på Kungsgatan och jag
kunde inte låta bli att märka att något var väldigt förändrat. Mina 
otäta besök i staden gjorde att jag nu la märke till att nästan var
tionde meter satt en människa med en pappmugg framför sig och en 
filt över sig. Tiggare. I Stockholm. I Sverige. År 2012.
Man kan ju tänka vad man vill om det nu aktuella fenomen, tex. att det är ligor som
tar hit dom, människorna, och skor sig på dem. Dom ljuger och spelar teater,
dom är inte handikappade etc.etc.
Men människan kvarstår, människan som sitter på trottoaren och tigger är 
verklig.
De som gick förbi stannade inte, såg dem inte, gav inte.

Pjäsen vi såg handlade om en alkoholist som kommit snett i samhället och
ämnet passade bättre än om man hade regisserat besöket i staden.
Jag är en människa och har ett öde, en annan människa sitter på en trottoar,
i ett främmande land och har sitt öde.
Vad ska vi göra för att förändring börjar framför våra ögon?

Antagligen är det en annan människa som skor sig på tiggaren, antagligen är det här livet annorlunda än det som fanns hemma.

När ska vi stanna, när ska vi se dem för vilka de är, när ska vi sluta tänka på vinster och utförsäljningar av välfärden för att det går och för att vi kan filtrera statens kassa genom utsålda allmännyttor och ta ut fina vinster i toppen, för vi har en vattentät budget med minimal personalkraft som arbetar så effektivt att de tappar både ork och tro på sig själva.
Ut ångar allas skatt till näringslivet och de privata skattkistorna fylls så till brädden att bredvid kistan , där sitter nu tiggare från andra länder och hoppas att något mynt, någon smula ska trilla över kanten och in i deras kopp. och när dagen är slut töms den och någon överordnad tiggarkung tar provision och kvar är en tom papperskopp att gå ut nästa dag igen och försöka fylla.
Är det någon skillnad, tigga för att få ihop dagen, eller gå till jobbet för att försöka få ihop dagen.
Vår tekniska värld är galet framåt och utveckling går i en rasande fart.
Vår verkliga värld är bara galen.
Det sitter en tiggare var tionde meter i vår stad och vi låter människan behöva göra det.
Pengar finns det i våra skattkistor, frågan är , i vilka potter ska vi lägga dom.
I en tiggares mugg, eller i en redan fylld skattkista?

Högtid i himlen

Idag är det den största högtiden i himlen. Alla har bråda tider och gör sig fina 
för att sätta sig på första parkett och titta genom himlens fönster och se oss
tända ljus till minne för den alla.
Mormor, morfar, mamma, kanske en pappa. Ett barn, en kompis, ett syskon.
Alla sitter de där och skrattar och ser på oss med kärlek.
De har klätt sig fina och sovit gott på mjuk himlamadrass för att orka vara med riktigt länge in i natten.
idag är det deras finaste hyllningsdag.
Alla våra helgons dag.
För visst var de alla helgon för oss, och i våra hjärtan minns vi dem alla som underbara människor som gått här på jorden bredvid oss.
Och jag är säker på att de alla är våra skyddshelgon och vakar över oss på sitt speciella sätt. Även de som kommit till i år och tagit sin naturliga plats bredvid de andra.
och om du, när du går på kyrkogården, bara stannar upp för ett litet ögonblick, kan du höra dem skratta av glädje och tacksamhet för att vi tänker på dem
och så tänder vi ett ljus....för att minnas och hedra våra nära.