tisdag 29 december 2015

En blick inåt

Om vi tittar inåt i oss själva för att
hitta svaren
istället för att titta på alla andra
skulle vi få en vackrare värld
för där inne finns, om vi bara våga titta
ordentligt, en vacker själ i oss alla.
Svaren vi letar efter, ledningen vi önskar.
Även den frusnaste av själar är vacker
om vi bara värmer den med vår tro på oss
själva och kanske väcker vi tron om vi ser inåt
och riktigt ser oss själva och litar till vad vi ser.

Gott nytt år

onsdag 16 december 2015

Vit flagg




Jag ser mig själv i spegeln ifrån sängen och ser en människa som är väldigt trött, i kropp och själ. Huvudet värker, kroppen värker.
Har tampats med trötthet under en tid men menat för mig själv att det är årstiden, mörkret, jobbet, livets status.
Inga ursäkter hjälper nämnvärt utan känner för varje dag att livet långsamt rinner ur mig.
Skjuter benen över sängkanten och försöker få till någon ork i att få balansen och musklerna att vakna så jag kan ställa mig upp.
Går ut i köket och dricker ett glas vatten.
-Du dricker för lite vatten säkert, säger någon. Du måste dricka mer, kroppen behöver det.
Inget händer när detta naturens elixir rinner in i min kropp.
Går tillbaka till sovrummet och kastar längtande blickar mot sängen.
Borgen, om jag bara kunde lägga mig igen och dra täcket över huvudet och få sova i tusende år.
Jobbet, magen knyter sig, stress, rörigt, okontrollerbart, orättvist, otydligt, hur många beskrivningar som helst passar in och inget hjälper knuten i magen, dunkandet i huvudet.
Tar på mig jobbkläderna och hasar mig ut till hallen. Kom igen manar jag mig,
det är bara några veckor kvar sen är det jul. Ledigt, vila. Försöker med all mental kraft övertala mig att ta på mig skorna och jackan och bara gå.
Men det går inte mer, det går inte en millimeter till. BränsleTanken är helt tom och motorn är död.
Märker mig istället bli sittande vid köksbordet och tårarna sprutar ut, kinderna blir blöta, tröjan blir blöt, köksbordet får en pöl av tårar.
Soldaten är stupad, skadeskjuten, obrukbar. Inget kan längre få mig att utföra
en enda sak till. Säg upp mig, skäll på mig, tjata på mig, fan skjut mig-det går inte mer.
Väggen, utbrändhet, stark-skörheten,utmattningssyndrom, kalla det vad du vill det gör ingen skillnad, jag skulle ju aldrig nämnas i samband med dessa ord så mycket vet jag. Logiken i mitt huvud skulle för alltid skydda mig i att på något sett komma på en lösning, en plan för överlevnad.
Överleva dödsfall utan bekräftad sorg, överleva jobbiga familjeförhållanden, överleva tuffa arbetsplatser, självmord, misshandel, försvinnande på dagis, systerskap utan systerskap,konkurs, skilsmässa,fackliga kamper, sjukdom för mig, sjukdom för mitt barn, föräldraskap, alltid mottaga problemen som en soldat. Lös problemet, lägg upp strategi, åtgärda med handling.Vidare.
När du helt plötsligt inte får hjärnan eller kroppen att lyda, under förmaning, under hot, under lock och pock är det slut. Allt ligger öppet och det är bara att ta fram den vita flaggan och vifta av bara helvete. JAG GER MIG. Jag kapitulerar, inte för dig, inte för jobbet, inte för någon annan än min egen general. JAG GER MIG. Ser du den vita flaggan på den hemmasnickrade pinnen , säger jag till mig själv. Sluta lös problem, åtgärda, handla. Börja lyssna, andas, var stilla, våga göra ingenting utan skuld.Men jag måste bara....det går säkert....det är inget fel på mig, jag ska bara äta mindre-träna mer, då orkar jag....jag ska bara trycka på lite till, lite till.
Detta är att jämföras lite med att få sitt första barn, förutom att det är underbart och detta inte är så underbart. Man har ingen aning om vad man pratar om förrän man sitter på andra sidan händelsen. När du har ditt lilla knyte i famnen och alla saker uppstår som man inte kunde ana men hade så mycket åsikter om, det gäller den här situationen också. Innan man vaknar en dag och man korsat linjen för vad man orkar, verkligen orkar, har man ingen aning om vad man har pratat om. Vad som händer i din kropp och hjärna när minsta stressituation uppstår kan ingen varken beskriva, eller sätta ord på, förrän du helt enkelt står i en såpbubbla och allt går i ultrarapid och du skriker, som en general, en millimeter från ditt öra, kom igen, en situps till, en dag till. 
Men du har förlorat hörseln och kan bara väldigt långsamt vända dig mot generalen och trevande ta en pinne, knyta en vit, sliten näsduk på den och matt vifta, jag ger mig. 








tisdag 29 september 2015

Helmut

Idag för 20 år sedan ringde telefonen och inget blev mera sig likt.
Idag för 20 år sedan svarade jag i telefonen och samtidigt som jag fick meddelande om dig att du slutat ditt liv på jorden tittade jag in i två par barnögon som aldrig mer skulle få se sin pappa och jag skulle vara den som skulle vara tvungen att berätta det för dem.
Idag, den 29 september för tjugo år sedan slutade vårt gemensamma liv och du tvärvände möjligheten att vi tillsammans skulle vara stödjande, stolta, oroliga, villkorslöst älskande föräldrar till våra barn. Istället fick jag ta facklan i min egen hand och ensam försöka hitta vägen till alla frågor. Och det var miljoner frågor som kom. Om allt. 
Jag kan bara förställa mig vad du gick igenom de sista timmarna ute på landet innan du till sist, någonstans tog ett beslut att det alternativet du valde skulle vara det bästa.
Det har inte gått en dag sedan den här dagen som jag inte har tänkt att vi skulle ha kunnat laga det som gick sönder i dig, om jag hade vetat vad hjälp hade varit för dig. 
Vi var ju i vår egen limbo med separationstiden 6 månader innan skilsmässa och jag var övertygad om att du skulle må bättre, bara jag inte var i närheten av dig och påminde om vad som varit.
Vi reagerar alla olika när vi på vår väg i livet plötsligt blir stående och det ligger ett stort gigantiskt fällt träd över vår väg och vi kan inte bara ignorera det utan man måste ha någon slags åtgärdsplan för att komma sig vidare på livets väg.
Min åtgärdsplan var att bära oket, att ta på mig skulden av din handling. Då var jag åtminstone någon i ditt liv. Då var jag inte helt utraderad som jag kände mig i samband med allas åsikter och handlingar i samband med en människas död.
Jag blev aldrig arg på dig Helmut, som annars är en vanlig reaktion i samband med självmord. Jag kände allt för väl din ångest, din smärta, ditt försök att bara försöka få bort det tunga som omgav dig din sista tid.
Min empati för dig sträckte sig ut i oändlighet, i tysthet för det fanns så mycket jobb att utföra, känslor att stödja, ord som skulle sägas, handlingar som skulle förklaras, försäkringsbolag som man skulle föra krig med, jobb som man var tvungen att jobba, barn som man ville finnas nära. Egna berg och dalbana känslor man skulle hantera. Jag var 30 år och jag visste inte hur jag skulle hantera allt som sköljde över mig. Det var mycket nog att vi skulle försöka hantera en skilsmässa men den frågan försvann som en klick smält smör i pannan när din handling kom in och ut ur min telefon den dagen. 
Barnen tittar på mig och förstår av mitt tonfall och mina frågor, trots ansträngning att försöka få frågorna så neutrala som möjligt för att inte avslöja vad ämnet var. Jag lägger på telefonen och de bombarderar mig med frågor och jag säger de tyngsta av alla ord som kan komma ur en mammas mun. Vi kan inte åka till landet till er pappa, han finns inte längre. Han är tyvärr död.

Alla barn reagerar olika i en chocksituation. Någon blir outhärdligt ledsen, någon blir hyperaktiv, någon blir tyst, någon blir arg. Våra barn reagerade en med outhärdlig ledsamhet och en med hyperaktivitet. Och jag Helmut, jag blev en soldat.
Det passerade människor genom vår lägenhet hela dagen och hela kvällen och jag tröstade, kokade kaffe, kollade barnen, ringde samtal, ringde och informerade de som skulle tänkas behöva veta om din död.Jag stod i givakt för vad som än kunde tänkas komma i ett nytt anfall.
 Jag har under de här tjugo åren varit en soldat i de flesta lägen när det handlade om din död och jag har försökt att hantera allt som kan tänkas hända i undantagstillstånd och jag har skyddat och krigat för vår lilla trupp så som jag har ansett bäst. Jag har gjort miljoner misstag, så många fler än om du hade funnits kvar och vi tillsammans hade tagit besluten. Men det är ok Helmut, vad vet man om livet egentligen, om vad som gör ont, om vad som kan sätta igång smärtan och vad man gör för att den ska ta slut.
Idag vill jag återigen hylla dig Helmut för din outtröttliga härlighet som pappa, som rolig och påhittig, som outtröttlig vänlig, som den bästa bror själv till dina  syskon, till dina bröder och din syster. Och en helt okej man till mig, den tiden som våra vägar var enade. Om livet är en tavla gick du ibland utanför ramarna i ett äktenskap. Men vem är jag att döma dig eller någon annan för den delen. Vi har alla ansvar för våra egna liv och idag har jag sedan länge tagit av mig skuldcapen för din död. 
En liten skuldmössa har jag fortfarande på mig för det är självklart att vi har en påverkande del i våra näras liv, våra handlingar får naturligtvis konsekvenser för andra. Och för mig är det ok, jag var någon för dig en gång, vi har för alltid två underbara barn som vi ska vara stolta över och vi har förhoppningsvis lärt oss signalerna som kan komma när en människa mår dåligt.
Många är det som saknar dig, ditt sätt, din humor, ditt skratt, din tofs i nacken, din svarta ring på pekfingret, din mustasch som du till sist vågade raka av dig trots dina rädsla att visa dina skrattränder i ansiktet, din matlagning, din guldtand när du skrattade, ditt spelande under armhålan!, din förkärlek för ditt hemland och din familj där, dina benvärmare och dina drömmar på Ingarö. 
Många saknar dig helt enkelt och jag är fortfarande en av dom.
Vi ses Helmut! Kärlek till dig!

fredag 29 maj 2015

farbror Lynch


Igår träffade jag farbror Lynch för första gången. Det är en avlägsen släkting som i hela mitt liv funnits i familjen men jag aldrig träffat. Farbror Lynch är också släkt med döden. 
Jag hälsade på honom och såg in i hans ansikte och visste inte riktigt hur och vad jag skulle tycka om honom. Att jag inte tycker om honom vet jag för vår familj skulle må mycket bättre utan honom och han har tagit många i min familj till sin närhet, alldeles för tidigt och alldeles för många.
Nu kan jag alltså titta in i hans ansikte själv och han pressar mig att ta en massa beslut och åtgärder som jag annars sluppit.
Han har gett mig oro och han har gett mig min dödlighet i sikte.

Att få träffa farbror Lynch är en tveeggad känslokamp för jag är samtidigt så överväldigad och tacksam till min äldsta syster som kämpat i flera år för att undersöka, leta, läsa och till sist fastställa tillsammans med sjukvården att Lynch syndrom är en verklighet i vår familj och att vetskapen nu om risken att få cancer är en utopiskt hög risk hos mig, det gör samtidigt att hon kanske har räddat mitt liv och jag slipper i alla fall vika in för tidigt från livets väg som så många i min familj fått göra, och kan nu istället fokusera på att förebygga, ingå i ett program med kontroller, operationer och det som behövs för att vara kvar, här i livet.

Så farbror Lynch, förvänta dig ingen familjär kram ifrån den här delen av familjen utan förbered dig på en iskall, korrekt men långtgående starkt elak behandling . Du kan få en bild på väggen, men bara för att påminna oss om att ingen vill hänga med dig och ingen kommer att komma om du bjuder in till dans.

Slaget har börjat, bring it on! 

tisdag 31 mars 2015

Berlocker på en länk

Så gick då alla, alla utom en tapper kraft. Mot ljuset har dom gått och vår länk, vår släktkedja börjar ta ny form. Så länge har jag fått vara en berlock på ett fint armbandssmycke, där mina mostrar, min mamma och mina morbröder så fint har suttit ihop som en armbandslänk medan vi, barnen till dem har fått sitta 
som berlocker och tillhöra samma smycke.

Nu behöver vi ge våra barn chansen att få bli fina berlocker till oss,
som vi hänger på den kedja som vi ska sätta ihop, så vi kan föra
vårt släktsmycke vidare. Arvet vart vi kommer ifrån, vilka vi vill vara
och stödet som en länk ger. En länk är svår att bryta, en länk är lika stark som den svagaste punkten.

En ny tid kommer till oss, så som livet är menat att vi nu blir styrkan och
stödet för våra barn och de nästa som ska komma.

Någon berlock går i förtid, det har vi blivit påminda om kan hända och det 
gör det än mer viktigt att se till att länken blir stark och hållbar.

En ny tid kommer till oss, så som livet är menat.
Länken är varken i guld eller silver, den är så vacker som vi vill att den ska vara. Livsstark.

lördag 21 mars 2015

Trött på tiggarna?



Är du trött på tiggarna i staden? är du trött på att de alltid sitter med någon bild på sina barn, sin familj och försöker få din uppmärksamhet att lägga några kronor i sin engångsmugg? Är du trött på allt det väcker i dig när du tittar på de där människorna som har mage att komma hit, till ditt liv och göra att du måste gå förbi dem , med en malande känsla i magen av att jag har det ju ganska bra i mitt liv, trots allt.

Senast igår pratade jag, eller snarare lyssnade jag på två grannväninnor i vårt bostadsområde när de riktigt tog i från tårna om de hemlösa människorna som vi ser i vårt samhälle, och jag förundras varje gång över hur hårda de och andra är i sin framtoning när de pratar om dem.
Den ena kvinnan är äldre, har en liten hund som hon promenerar varje dag, i ett härligt närområde. 
Nu är hon pensionär och bor som sagt i ett fantastiskt radhus i vårt område, är gift med en mycket trevlig man, de har bil, båt, god mat på bordet. De vuxna barnen har det ordnat för sig. Livet är helt enkelt bra för henne, lite värk i kroppen men inget allvarligt.

Den andra kvinnan har gått i pension. Har ett lugnt och trivsamt liv tillsammans med sin man. Bor också i vårt fina område, barn och barnbarn har det alla bra och tryggt. De äter gått, njuter av sitt lugna liv.

Men ändå, utan att de hemlösa tiggande människorna utanför deras liv påverkar deras liv överhuvudtaget finns det detta agg, mot behövande, utsatta människor som kommer från rum i världen där misären är påtaglig.

Jag undrar inte varför så många hamnar på gatan bakom en sliten tiggarmugg, den frågan svara sig själv, utan min stora undran är, hur hamnade vi i den försvarsställningen att vi tror oss ha rätten att döma den svage så hårt att vi i tanken och i ordet behandlar dom som skräp som ligger på gatan och att vi vill att någon annan ska sopa bort dem så jag som har alla rättigheterna inte ska behöva se och uppleva obehaget när jag tittar in i deras ögon?

I varje människa finns ett försvar för att inte bli sårade. Varför har så många människor idag, som har ett bra liv, den stora rädslan i sig att bli lurade. Om jag ger en slant så är jag RÄDD att dom har lurat mig ifall de egentligen inte behöver slanten, eller att någon annan har satt i system att utnyttja systemet.
Vad händer då? Allt sitter i känslorna hos oss här i det förlovade landet och det hämmar oss att hjälpa de som behöver hjälp.

"men titta, de har ju bil, de har ju mobiltelefoner, jag såg någon äta en hel grillad kyckling bakom parkeringen......"

Ja varför ska de inte ha bil,mobil, äta sig mätta? Du gör ju det! säger jag. Förläget åker blicken i backen på damerna och de börjar med sina dagliga sysslor istället.
Var du tvungen att försaka något hos dig själv för att de fick det lite bättre.
Svaret blir nej.
Det här är två underbara, snälla, godhjärtade kvinnor som inte kan släppa på sin ståndpunkt, sin rädsla utan försvaret är istället hårt som pansar och under tiden balanserar alltfler människor i världen på en ojämn hävstång.

Så vart lägger vi vår rädsla, hur ont gör det att ge?

Lägg din rädsla i en sliten engångsburk och se hur ont det gör när slanten faller till botten i muggen.

Jag är övertygad om att det inte kommer att göra ont alls utan du får istället en gåva tillbaka. Gåvan och tillfredsställelsen i att göra något för din nästa, och nästa och nästa.












tisdag 17 februari 2015

Stora stövlar

Jag har en smärta i mitt hjärta. Jag har ett hål i min själ.
Jag har i hela mitt liv känt det som om jag stövlat runt i livet 
med ett par gigantiska, vuxna regnstövlar och i dom var mina
små barnafötter istoppade och jag försökte få med mig
stövlarna så gott det gick i de steg jag gick.
Jag fick knipa, riktigt knipa med tårna för att de skulle följa
med mig i livet, de där stora, vuxna stövlarna.

Så en dag när jag gick där med mina stövlar så slöt sig
himlen och en regnstorm kom och blixten träffade mig
i bröstet. Ner steg en dödsängel och stötte mig i bröstet 
och startade en storm.

Ett tag gick jag då med de stora stövlarna, i stormen, och det piskande
regnet i ansiktet och med ett blixtsvärd i mitt bröst. Och det var mörkt. Jag hörde svagt mumlande röster runt mig, men ingen röst nådde fram.

Långsamt har stormen bedarrat, regnet slutat att falla. Långsamt har jag vuxit i stövlarna och mörkret har skingrats, men blixten gjorde ett sår i mitt bröst, och jag har för alltid en smärta i mitt hjärta.

Den läker aldrig, den bara vilar bland tankar och ord.







måndag 2 februari 2015

Livets färger




Mitt engelska blod gjorde sig påmind den dagen min pappa gick bort. Pappa hade väldigt engelska och gamla koloristiska åsikter och vi debatterade ofta om olika saker. Han tog alltid till sin auktoritet för att vinna till sist. Hans argument höll sällan och var väldigt förlegade i modern tid. En av de sista sakerna som kom ikapp honom när hans kropp till sist gav vika för den femte hjärtinfarkten och slutet var nära, var att ingen är för gammal för att hinna se saker med nya ögon.
Min far hade en mycket fast övertygelse att färger på människors skinn inte skulle blandas ihop. Inga blandäktenskap var möjliga och att dejta en svart man skulle aldrig fått komma på tal hos oss om han fått bestämma. Invandrare var ett konstigt folk och att han själv hade vandrat in från ett annat land spelade ingen som helst roll. När jag sa att han inte kunde göra något åt om jag kom hem med en kille som var svart,för alla är lika värda, blev han stelt tyst och arg. Inget bet på min far och han förbjöd att detta fick hända. Ingen lyssnade alltför tydligt på honom och vi blandade upp oss och valde naturligtvis med hjärtat och inget annat.
Vår familj blev en alltmer salig blandning. Pappa engelsman, styvmor var tyska, jag gifte mig med en österrikare, en syster med en norrman och en annan med en finländare.
Så löpte livet på och en dag fick man då beskedet att pappa åkt in för sin hjärtinfarkt och det var kritiskt. Vi satt alla djupt berörda och väntade på besked när läkaren till sist kom in genom dörren och berättade att det var slut. De hade kämpat och pappa hade vaknat upp, tittat på läkaren och tackat honom för att han fanns där för honom. Hans ansikte hade varit stilla och ett leende hade lugnt spridits hos honom och sen hade han gått bort.
Vi tackade också läkaren mitt bland alla tårar och gav honom en kram och jag tog hans hand. När jag jämförde våra händer var hans fingrar så petita, välvårdade naglar och huden varmt….svart.

Den sista min pappa mötte var en läkare vars hud var svart och han fick äntligen möjlighet att möta sin rädsla för färger och pappa var utelämnad helt till hans expertis. Han fick den fantastiska gåvan i de sista rafflande sekunderna av livet att lära sig något och få använda sitt aktiva val. Ta emot hjälp och att få ge tillbaka och visa tacksamhet för något han varit avig mot hela sitt liv. 

fredag 16 januari 2015

Alltid






Om du vore en gren på ett träd
skulle jag vila under din skugga,
vore du en sten
skulle jag sakta smeka din lena yta.
Om du vore en stormande vind
skulle jag öppna mitt bröst
och möta din kraft med öppet sinne,
vore du en stilla porlande bäck
skulle jag dricka vid din källa.
Om du vore en text
skulle jag läsa dig tills jag förstod,
vore du ett tyg
skulle jag se vad som gjort ditt mönster så vackert.
Om du vore ett smycke
skulle jag bära dig värdigt runt min hals,
vore du min
skulle jag älska dig tills jag dör.
Jag lånar din hand och lägger min i din,
vilar,smeker,möter, dricker, läser,ser, bär
och älskar tillsammans med dig.
Alltid.





söndag 4 januari 2015

Huvudvärk?




Låt inte negativa personer
hyra rum i ditt huvud......
Höj avgiften och vräk dem!