Jag önskar er en märkvärdig jul

Jag vill önska er en riktigt god jul
 och att ni får vara så 
MÄRKVÄRDIGA som möjligt för varandra.
Ni alla är VÄRDA att MÄRKAS
och jag hoppas att ni också
MÄRKER alla i er närhet
som är VÄRDA det.

En god märkvärdig jul önskar jag er alla och ett
hopp om att ni får ha det lika bra som jag har det
med mina hoppfulla, märkvärdiga barn.

För en i familjens sista dag

När någon går blir tomrummet alltid enormt. För den innersta familjen stannar
allt upp och man sluts i en bubbla för en tid. 
Att hitta ett nytt mönster för dagen kan vara en stor kraftansträngning och 
förvirringskänslan kan smyga på och sätta sig på axeln.
Låt det vara så då, för en stund, en tid, och var i sorgen.
Den kommer att vagga de som är kvar i en stilla gungning, som vågorna
slår på en lugn sandstrand.
Följ då vågorna och simma inte emot och försök
stilla gungningen.
För den finns där, för att trösta, läka, gråta och föra dig framåt igen.

Minnena av dig som gick bort kommer för alltid finnas i arkivet i varje människa du har träffat och så länge vi minns dig finns du.

Tack för att vi fick låna dig en stund och när du nu landar på en ny plats kanske du vågar prova nya måltider och även ta sås på potatisen.
Vila i frid Bjarne.

Väntetid till semester

Det renande regnet föll och mitt knottbitna ansikte kunde svalkas ner något
när jag stack ut näsan för en sekund, ut genom terassdörren.
Hemma igen. 
Varit vid mitt vattenhål, landet och haft skönt besök, ätit som jag planerat och haft en fantastisk väderresa.
Från fredagens mera melankoliska,molnbeklädda kväll till
lördag och söndagens soliga lättja.

Du fantastiska helg som jag kan lägga mig i och vagga, lugnt och läkande, från en mera hektisk vardag i en storstadspulserande anda.

Snart är det sommartid i blom, med semestern i horisonten och jag kan skönja den lediga, lata kalendern.Tom på planering, full av ingenting tingeling kommer den att, lekfullt komma till mig.
Semestern är i antågande. Sakta hör jag knirret från hängmattans rep. När som helst landar jag för sommaren....

till min vän Christer

Nu doftar en blomma som underbarast, nu tickar klockan i en rofylld takt.
Nu droppar kranen med en enda vattendroppe, nu är tiden din.
Och nu. Och nu.
I nuet blir du kysst av tidens våg. 
Vi äger varje sekund på jorden,
så länge vi andas.

Vilan

Idag är varken första eller sista gången vi följer någons
sista dag.
Idag är varken första eller sista gången vi för en stund
reflekterar över att vi faktiskt är dödliga.
Idag är varken första eller sista gången vi öppnar oss
i tanken att leva här och nu,
för imorgon vet vi ingenting om.

Vi har en historia som vi summerar
vi har ett pussel i nuet som vi försöker lägga
och om vi har tur en morgondag som vi
kan se fram emot.

Idag är varken första eller sista gången vi följer någons
sista dag.
Idag följer vi dig mot din vila, vilan från livet och vilan från
livets strävan.
Nu lägger sig lugnet även för dig och vi önskar dig, 
vila i frid.

Sol ida ritet

Sol  ida  ritet

Att gemensamt ta ansvar för något

inbördes gemenskap

som en del av en grupp verka hänsynsfullt

utan egenintresse, för gruppens bästa

Vård skola omsorg

att gemensamt ta ansvar för något

inbördes gemenskap

som en del av en grupp verka hänsynsfullt

utan egenintresse, för gruppens bästa

Arbete bostad

att gemensamt ta ansvar för något

inbördes gemenskap

som en del av en grupp verka hänsynsfullt

utan egenintresse, för gruppens bästa

Sverige

att gemensamt ta ansvar för något

inbördes gemenskap

som en del av en grupp verka hänsynsfullt

utan egenintresse, för gruppens bästa

sol ida ritet

Vägen

Ibland när vägen känns krokig

koncentrerar vi oss på att klara kurvorna

men överraskande nog

kan det vara värt att bara gå rakt fram.

Man vill bli älskad

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst."


Hjalmar Söderbergs ord möter mig en förmiddag på en vägg i Fryshusets lokaler. En fantastisk energi fyller hela min kropp och man förundras när man får kliva in i en död mans huvud och se att allt lever vidare och bygger vidare på tolerans, tålamod och passion.

Vilka otroliga människor, som ger hela sitt liv, sina erfarenheter, sina dumheter och sin destruktiva tidigare kraft och gör det möjligt för så många som bara vill,att förändra, finnas i ett annat forum, lämna gäng, misär och annat. Ge nya chanser till alla oavsett allt.
Det var bla två själar som arbetar på fryshuset som delade med sig av sin historia och den var som alla andras i början. Vi föds, vi lär oss grunderna att överleva, vi tar ställning, vi går vidare. 
På fryshuset får dom kämpa för att bli accepterade i det "fina" rummet. Bland våra kugghjul, socialen, kommunen, staten men dom ger aldrig upp. 

Jag tänker på den lilla tävlingen som flourerar i ungdomarnas värld just nu. Bärsdrickar utmaning och jag tänker på hur de som gör utmaningen blir bemötta i kommentarer osv.
Kan vi lära oss något av fryshusets arbetssätt tänker jag om det är på riktigt att vi inte vill att ungdomarna ska dricka för mycket och tävla om det. Tror vi på fullaste allvar att gilla kommentarer och ta fram pekpinnen skulle göra att det inte skulle fortsätta.
Ta fram din magkänsla i det ögonblicket du blir kritiserad och uthängd att det du just gjort är dåligt, du borde veta bättre osv.....

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad."

Engagemang är fantastiskt men verktygen, tankarna hur vi gör kan ibland vara något som fortfarande för någon individ kan betyda det destruktiva. 
Fryshusets ledord kan hjälpa att komma rätt- tålamod, ödmjukhet och passion.

Nödlösning

Mannen gick för att hämta sonen och i skolan var tjejerna i klassen
väldigt koncentrerade och exalterade över helgens melodifestivalsvinnare, Yohio.
Det har även smugit sig in mobiltelefoner redan i några barns verklighet, så även vår son måste jag tillstå, och det är så spännande att få visa varandra.

När det så var dags att gå kom mannen och sonen att gå samtidigt som
några av tjejerna och det fortsattes att pratas och hyllas denna kille Yohio.
Då tröttnade John och sa,
jag har telefonnumret till Yohio.
Tjejerna tystnade tvärt och tittade stort.
Det är 112, sa han och gick med lugna steg hem.

För alltid

Fast livet vandrar framåt står allt ändå stilla.Vi utvecklas men har ändå allting kvar, i oss. Jag ser vår sårbarhet, och vi når till sist gråten som öppning.

Att kunna vända magsorgs smärta till ett stilla porlande av tårar som väter våra kinder, en sorg som gömts långt in i mörkret.

Att genom smärtan se att gråten är något befriande, att se sina barn kunna, äntligen öppna gråtens vattenfall och släppa på den tuffa, spända vuxenknutan i kroppen.

Att få se sitt barns stela rygghållning mjukna ihop till en katts kutiga, runda ryggrad och att få hålla, länge hans kropp så musklerna mjuknar och långsamt stryka handen längs huvudet och stilla vagga, mottaga sorgen och hjälpa genom att försöka överföra energi till den nu vuxna kroppen som en gång kunde hållas av bara mina armar.

Kämpiga livets tecken och spår, påminnelse av svunnen tid som för alltid kretsar i nuet och flätas in i dagliga gärningar och tankar.

Ansvar i livet som formas som en isbit av vind, vatten och värme, långsamt smälts men för evigt är frusen.

Hämta krafter igen, en dag till går, för resten av våra liv och vi levde oss igenom det svunna minnet igen.

Minnet av en förlust, en sorg, en övergivenhet. Så länge vi lever occh andas, finns händelsen kvar. Överraskar oss, överrumplar oss och vi kan se sårbarheten i oss människor, i dig, i mig, i världen. 

Sand i mina fickor

Jag fick en gåva, ett liv. Mitt liv. Jag blev född av en mamma med en dödlig sjukdom som betydde ett val för henne. Ett av det svåraste val en mamma ska behöva ta kan jag tänka mig. Valet att be om att få avstå behandling så att det ofödda barnet ska få leva. Bokstavligen ge sitt eget liv till det nya livet som växer inuti henne.
Jag fick en gåva, som inte går annat än att ta emot. Utan krav, skuld, ingen återbetalning. Inget kan vara svårare att bära än att ha fått den gåvan, där du inte kan köpa dig fri med att göra en gentjänst, att återbetala.

Om alla olika trossamfund var ett sandkorn var i gudomlighet, så fyller de ändå endats en halv hink med sand tillsammans, och min mammas gåva är resten av hela sandlådan. En gåva som är som sommarvarm sand som mjukt smyger sig in mellan tår och fingrar, ljus, len och varm.

Du bygger en sandkaka av krav och skuld men den bara rämnar mellan dina fingrar. Tillbaka till sitt ursprung, ett med sanden igen.

I sanden skriver jag med en pinne, VÄRDIG. Jag börjar förstå att livet jag fått är en unik gåva, och jag hyllar min mamma som givit mig den vackraste av gåvor och att jag var den värdig.

Om jag stoppar ner handen i mina fickor märker jag, att jag alltid har lite sand i botten av mina fickor.

Glass,lapptäcken och lite jävlar anamma

Vad får mig att gå upp ur den varma sängen och istället lufsa ut i kylan och iväg till jobbet när fortfarande mörkret ligger kvar, tätt mot den isiga marken.
Jo ganska nära till hands ligger min glasseufori, vilka nya kombinationer kan fungera i gomseglets hav för mig och för alla som kommer i min glass väg.
Ett skapande som är roligt och framförallt gott och kräver ingen upphämtning i negativitetsgropen, det är bara ren glädje.

Ungefär i samma banor vandrar mina lapptäckstankar och där börjar väl det hoppa in lite samhällstankar med återanvändning, just bra arbete, inga vinningstankar och målsättning, utom att jag kollar vart symaskinsfoten ska gå i mål någonstans efter remsor och rutors svävande fält.
Det ligger i tiden som en balans i dag att vi också söker oss till det naturliga, det enkla , det vi själva kan skapa och förstå. Till skillnad för frågor som enorma vinningsmaskiner inom vår skola och våra sjukhus och för våra äldre.
Hur enkelt att förstå är inte ett skönt lapptäcke i någon fin nyans, med stoppning på baksidan, där du har tygbitar som berättar din historia. Den där biten kommer från köksgardinerna som jag, inte vet jag hur jag tänkte när jag hängde upp dom, hade på 80-talet, när min dotter föddes. Varje lappbit äger en historia och ett minne och den kan fortfarande värma runt någon.

Så när jag sitter där , inlindad i mitt nysydda lapptäcke som en mjuk rustning och äter min närproducerade glass så är jag beredd att ta striden om tankarna runt hur det ser ut på våra arbetsplatser,hur vårt system luckras upp och enigheten och kollektivet blir splittrat, och vi faktiskt splittrar oss själva genom vår ohungriga,icke nyfikenhet och vår slappa attityd att någon annan kommer snart att reda upp i de sämre tiderna. Men det kommer inte att komma någon är jag rädd. Vi måste själva upp på hästen och skrika, FRAMÅT! ATTACK! för att det ska hända något, att vi ska få en förändring i vårt samhälle.

Vill vi ha en vinst maskin i varje hörn och att företag och stat först räknar ut och kalkylerar vinsten , sen kollar dom om kalkylen håller och åtgärdas neråt i ledet om den inte håller. Jag jobbar idag på ett företag, inget unikt i det på något sett, utan här är vi så stolta över att vi har ökat och vunnit och växt så inga superlativ räcker, samtidigt som, i samma andetag, andas ut effektivitet, inovation, nytänkande och ett tajtare program.
Ingen endaste, liten, tanke om arbetsmiljö, bättre villkor till de anställda, utjämnande av löner, bonus till alla, tack till alla, vi är ett och vi går mot samma mål.
Bara för att de killar och tjejer som har spelat spelet har hamnat på positioner som ger dem möjligheten att segla åt detta håll och fått en verklig skola hur vi får ett väl fungerande arbetsklimat ,där alla, då menar jag alla har möjlighet att arbeta utan att få krämpor, lönesänkningar och flyta mellan de få stolar som är uppsatta som bojjar i arbetslivshavet.
 Vinsthetsen finns bara för att det går. Inget motstånd, inga röster, inget kollektiv som säger. LÄGG AV.

FRAMÅT! ATTACK!! 

I mitt lapptäcke har jag en handlingsplan. Gå med i någonting samhällsförenande, ifrågasätt, rösta, gå med i era fack, om det är fel fack, gå med i något fack som du tycker är rätt. Engagera dig och säg VARFÖR DÅ?.
Starta en rörelse, kalla den vad som helst, glassrörelsen, lapptäcksrörelsen det kvittar, det viktiga är vad du vill säga.

VAD VILL DU SÄGA? Kan jag få lite glass?

Jag svarar, alla gånger ta så mycket du vill, kom in under täcket och ät lite glass ska jag berätta för dig hur vi förändrar världen.