Gott nytt år

En av få gånger då vi kan börja på en ny sida är
när ett gammalt år är till enda och 
ett nytt år är på ingång.
En av få gånger som vi stannar upp och blickar bakåt
samtidigt som vi glimtar framåt,in i vår framtid,
är just när vi står precis framför det nya året. 
När sidan åter är helt blank och inget är ännu skrivet.

Glöm då inte att sätta guldkant på ditt nya vita papper.
Glöm då inte att inget är skrivet i sten, utan allt går att skriva rent.
Glöm då inte att sätta komma, då kan du få tid till eftertanke.
Glöm heller inte att sätta punkt. En del behöver avslutas.
Glöm inte att börja på ny rad om du behöver en ny riktning i livet.
Glöm sen inte att du äger din berättelse, andra kan berätta den,
men det är du som skriver den.
GOTT NYTT ÅR

God Jul

Jag vaknar upp några dagar före julafton och sträcker på mig.
Tänker....julklappar. Vad ska jag köpa, vad önskar jag mig. Sen ser jag
ner på mina fötter och viftar på tårna.
När jag ser på hela mig upptäcker jag att jag redan är inslagen från topp till tå.
Jag reser på mig och börjar öppna dem. Jag kan inte vänta.
I paketen finns fungerande ben och armar, mage och rygg och ett hattpaket som innehåller ett ganska kul huvud med varierande innehåll. En frisk kropp.

Jag lämnar sängen och ser mig omkring och i varje hörn finns det fler paket. Möbler ,kläder, mat i kylen, tv att förnöja sig med och ett tak över mitt hus.
När jag går fram till matbordet ligger ett litet paket kvar, oöppnat och jag kan inte låta bli att kika in.
Jag öppnar det och i det paketet ligger en ram med ett vackert fotografi på hela min familj
Av alla julklappar jag redan har är det min bästa julklapp, att jag inte är ensam i jul. Jag har en familj som värnar och älskar mig och jag dem.
Vilken fantastisk jul med så många klappar.
God Jul.

När ska vi förstå

När ska vi förstå att vi tillsammans 

bär ansvaret,

När ska vi förstå att det inte bara är

 pålarna i vattnet som 

ska kämpa och hålla huset på plats.

När ska vi förstå att ingen

 kan tas för given att göra arbetet ensam.

När ska vi förstå att det inte finns några

samhällsskikt längre utan att alla är lika värda.

Om pålarna knäcks blir även taket skadat,

och kanske  till och med blötlagd,

under vatten.

När ska vi förstå att behandla varandra med respekt.

När ska vi förstå att våra barn har rätt

 att gå i en skola

där maten är i överflöd, böcker finns att läsa och att lärare 

är där för det de behövs för, lära ut.

När ska vi förstå att våra gamla

är mer än värda omsorg, värme ,tid och

kärlek med god mat, en pratstund, respekt.

När ska vi förstå att i detta finns inget att göra profit på.

För detta är vårt arv.

När ska vi förstå att sjuka tar vi hand om, 

oavsett allt.

När ska vi förstå att det är en skam att sätta sig med 

räknedosan medan folket saknar sjukvård.

När ska vi sluta vrida ur pengar ur 

vårt humanitära arv likt en 

skurtrasa.

När ska vi förstå att

Vår dåtid ska vi förvalta med den äran

och vår framtid  har vi ansvaret att lära ut till,

Lära ut att,

Det finns inget pris på vårt vårdande,

vårt skolande och

vår omsorg.

Den ska vara självklar för varje

människa i vårt land idag.

Det är dags att ta ner takpannorna och surra

dessa på pålarna för att stötta upp huset.

Det är dags att förstå att vi byggde inte detta hus

det gjorde våra gamla.

Och vi ska inte bo i huset för alltid

utan våra barn ska kunna ta över ett

fint, fungerande och vackert hus.

När ska vi äntligen förstå. 

Julen har landat

Officiellt går vi nu in i julmånaden. Första advent öppnade med sin mjuka start. Stämningen fick en gratis skjuts i och med det fantastiska snölandskapet och vintern är nu ett faktum.
Kanske inte till allas glädje men bakom halka och bil-raspiga fönsterskrapor finns det fördelar för även den mest inbitna vintermotståndaren.
Som Ljuset, det vita som reflekterar och ger oss en ljusare nyans på näthinnan i den mörkaste av månader.
Och Tystheten, snön som lägger sig som ett dämpande filter över hela vår stressade tillvaro och lindar in oss i sitt ljudisolerade skal.

Nu kan vi fylla skalet med adventsmusik, ett smyg-tidigt julbord, en december-kram, en varm glögg, en brasa. Om vi vill. 
Vi kan fundera på ett julmarknadsbesök eller om vi ska skänka några kronor till välgörande ändamål , och i så fall vilket. 
Vi kan testa att dra ner på tempot istället för att öka och ibland, göra ingenting.
Jag slår mig ner i soffan och sveper min göra-ingenting-filt runt mig och ser sakta amaryllisen göra sig jul fin och nästan omärkbart börja slå ut sin vackra blomma. Och doften når min näsa. 
Julen har landat och jag med den.

Qvinnan- inför Ringar på vattnet

Du stolta qvinna med kraft som ett lejon,

och ändå så mjuk,mjuk som en ängels vinge.

Vacker som ett kärleksfyllt hjärta.

Ärlig som en salt tår på min kind.

Blicka bara bakåt för en liten stund

 och ta med dig det du tycker om,

in i universums nyskrivna musik

Vila i nuet, du hör musiken,

 och ser det vackra.

                                     Du stolta qvinna.

text: Kicki Törnblom

Lejoninnan

Mina barn betyder allt. Mina barn är min kraft. Likt en lejoninna vallar jag dem genom livets stepp och skyddar de mina från djungelns faror. En lejoninna släpper dem aldrig ur sikte men låter ändå ungarna gå en bit längre ifrån henne varje dag.
En dag är tiden inne då ungarna går själv genom djungel, öken, eld, och vatten. Dom är nu sin egen individ.

Men för lejoninnan avtar aldrig beskyddarkänslan, utan bandet förblir lika starkt livet igenom. 
Ju tuffare livet visar sig vara desto snabbare infinner sig känslan för fara, för lejoninnan.
En lejoninna går alltid vid sidan av sina ungar, om inte i deras närvaro så i sina tankar.
Går du emellan dem eller hotar hennes ungar så sliter hon dig i stycken.
En lejoninna skyddar de sina för livet, för alltid.

Skattkistan

Mannen och jag åkte in till stan i lördags för att gå på teater.
Johannes Brost gjorde en monolog av Allan Edwall. Limpan. 
Innan teatern tog vi oss en snabb bit mat på Kungsgatan och jag
kunde inte låta bli att märka att något var väldigt förändrat. Mina 
otäta besök i staden gjorde att jag nu la märke till att nästan var
tionde meter satt en människa med en pappmugg framför sig och en 
filt över sig. Tiggare. I Stockholm. I Sverige. År 2012.
Man kan ju tänka vad man vill om det nu aktuella fenomen, tex. att det är ligor som
tar hit dom, människorna, och skor sig på dem. Dom ljuger och spelar teater,
dom är inte handikappade etc.etc.
Men människan kvarstår, människan som sitter på trottoaren och tigger är 
verklig.
De som gick förbi stannade inte, såg dem inte, gav inte.

Pjäsen vi såg handlade om en alkoholist som kommit snett i samhället och
ämnet passade bättre än om man hade regisserat besöket i staden.
Jag är en människa och har ett öde, en annan människa sitter på en trottoar,
i ett främmande land och har sitt öde.
Vad ska vi göra för att förändring börjar framför våra ögon?

Antagligen är det en annan människa som skor sig på tiggaren, antagligen är det här livet annorlunda än det som fanns hemma.

När ska vi stanna, när ska vi se dem för vilka de är, när ska vi sluta tänka på vinster och utförsäljningar av välfärden för att det går och för att vi kan filtrera statens kassa genom utsålda allmännyttor och ta ut fina vinster i toppen, för vi har en vattentät budget med minimal personalkraft som arbetar så effektivt att de tappar både ork och tro på sig själva.
Ut ångar allas skatt till näringslivet och de privata skattkistorna fylls så till brädden att bredvid kistan , där sitter nu tiggare från andra länder och hoppas att något mynt, någon smula ska trilla över kanten och in i deras kopp. och när dagen är slut töms den och någon överordnad tiggarkung tar provision och kvar är en tom papperskopp att gå ut nästa dag igen och försöka fylla.
Är det någon skillnad, tigga för att få ihop dagen, eller gå till jobbet för att försöka få ihop dagen.
Vår tekniska värld är galet framåt och utveckling går i en rasande fart.
Vår verkliga värld är bara galen.
Det sitter en tiggare var tionde meter i vår stad och vi låter människan behöva göra det.
Pengar finns det i våra skattkistor, frågan är , i vilka potter ska vi lägga dom.
I en tiggares mugg, eller i en redan fylld skattkista?

Högtid i himlen

Idag är det den största högtiden i himlen. Alla har bråda tider och gör sig fina 
för att sätta sig på första parkett och titta genom himlens fönster och se oss
tända ljus till minne för den alla.
Mormor, morfar, mamma, kanske en pappa. Ett barn, en kompis, ett syskon.
Alla sitter de där och skrattar och ser på oss med kärlek.
De har klätt sig fina och sovit gott på mjuk himlamadrass för att orka vara med riktigt länge in i natten.
idag är det deras finaste hyllningsdag.
Alla våra helgons dag.
För visst var de alla helgon för oss, och i våra hjärtan minns vi dem alla som underbara människor som gått här på jorden bredvid oss.
Och jag är säker på att de alla är våra skyddshelgon och vakar över oss på sitt speciella sätt. Även de som kommit till i år och tagit sin naturliga plats bredvid de andra.
och om du, när du går på kyrkogården, bara stannar upp för ett litet ögonblick, kan du höra dem skratta av glädje och tacksamhet för att vi tänker på dem
och så tänder vi ett ljus....för att minnas och hedra våra nära. 

jag älskar dig

Jag älskar dig.
Orden gör att jag tittar lite förläget under lugg , in i ett par ögon.
Jag älskar dig.
Sträcker lite på ryggen när jag hör det igen.
Jag älskar DIG.
Betoningen denna gång gör att kroppen fylls med lite tro, på mig.
Tystnad.
Orden sjunker in.
Vem kan älska mig? 
Jag hör igen, Jag älskar dig.
Jag ser in i ögonen och ser att orden lämnar spår, för första gången.
jag vänder mig om från spegeln och går ut i livet, stärkt.
Jag älskar mig.

Vad är otrohet

Vad är otrohet, jag om någon borde veta det eftersom de män jag tidigare
delat liv med alla har tagit det steget inom äktenskapet.
Otrohet är motvikten till trohet.
Har jag då haft någon del i handlingarna, omedvetet.
man är ju två i ett äktenskap heter det ju.
Börjar otrohet i tanken, i en oskyldig dialog, fast om man döljer den,
är den då oskyldig?

Vad lovar vi varandra när vi gifter oss, evig trohet med tindrande ögon
och ett milt leende.
Hur ser evig trohet ut och vad betyder det för din partner.
Kollar man det i det rosafluffiga molnet man befinner sig i. Oftast blir
svaret nej tror jag.
Har jag ett ansvar att upprätthålla ett intresse i min partner,
ska jag träna, roa och serva. Svaret kan bli ja om man får
samma respons tillbaka.
Diskuterade en gång faran i att om en man och kvinna från olika förhållanden
samåkte varje dag till jobbet fanns det en stor risk att känslor kunde växa
och en affär kanske kom till.
Om man har förtroliga dialoger i hemliga rum på facebook finns det då samma risk?
Man gillar varandras inlägg, ser varandra, bekräftar varandra utan att det märks. Det är ju bland andras gillande också.
men om man går över till att skriva till varandra i ett stängt forum, har man då
något att dölja?
Ja det ligger kanske i betraktarens öga, och hjärta.
Ett hjärta rispar man väldigt lätt, men svårt att få plåster att fästa.
Var försiktiga med varandras hjärta.
Jag vet, jag är expert vid det här laget.

Lånar Ulf Lundells ord

Ulf Lundell fick frågan i sin senaste intervju, är du lycklig nu?
Han svarade.

"Lycka är ett mycket tillfälligt tillstånd av nåd,
jag är mera tillfreds med mitt liv nu."

Jag gillar det och jag förstår vad han menar.
Lycka kommer till en i ett sekundmätt rus och med ens sprids en känsla i kroppen och sinnet,
och sakta kommer en tanke till en, lite överraskande.
Just nu är jag lycklig.
Tiden står stilla och man ler.

Men snart pockar tankar på och livet forsätter och känslan
smyger sig sakta bort och kvar är ett ganska
tillfredsställande liv. 

Lycka är ett mycket tillfälligt tillstånd av nåd.
Fantastisk beskrivning.

Förväntan

Förväntan fyller min kropp. Varje år lika överraskande uppstår
en förväntan att snart är det jul.
Mellan tiden till jul och nu, finns en högtid som sprider frid,
allhelgonahelgen.
Då får vi tända ljus och minnas våra som bor på andra sidan.
Våra personliga änglar som sprider ljus och värme
in i våra tankar, och sorg förstås. Att de inte kan dela vår vardag längre.
Förväntan inför en ny tid.
Bland löven sprids en doft av avslut och vila.
Jorden förbereder sig för att sakta somna in, och vila en stund.
Vi tänder ett ljus och i skenet ser vi i varandras ansikten, förväntan.



foto: Kicki törnblom

Änglaskratt

När jag hör en ängel
skratta
fylls min själ med kraft

W - till ditt minne

Livet gör som livet vill.
En man, en bror, en vän rycks bort
när hans liv är som mest givande.
Ny kärlek, ny inspiration, ny tid spelar ingen roll för livet.
En man , redo att äntligen få omfamna och
njuta av sitt liv efter långt och tappert
arbetsliv får istället göra ett lappkast
och avsluta sitt liv och börja någon annanstans
i universum.

Ibland går det fort och vi får inte förbereda oss alls
på den tomma platsen som blir när någon nära lämnar oss.

Jag har bara väldigt gamla minnen av mannen som gick in
i en ny tid.
När du kom in i mitt liv var du redan mer än vuxen och jag
bara en tanig liten flickunge. Vi fanns i varandras utkanter av vår hemmasnickrade familj.
Men från första ögonblicket tog du
alltid mitt parti och i mitt hjärta finns en värme varmare än
den varmast ullhalsduk när jag tänker på dig.
En busig, alltid skrattandes, högljudd, mustaschprydd man som
egentligen aldrig skulle haft tid att se mig,
gav mig ändå tid, om så bara för en minut för att ditt hjärta ville det.
Jag tackar dig för de små extra ljusglimtar som följde mitt liv.

Vila nu i frid och busa inte för mycket med änglarna, de måste ha tid
över för att kasta stjärnstoft på oss levande också ibland.
Man vet så lite vad livet har i sitt sköte och det befäster bara ännu mer,
att med din bortgång lär vi oss att leva och vara i nuet.
behöver du förändra-gör det nu
behöver du älska-gör det nu
behöver du förlåta-gör det nu
behöver du göra något-gör det nu
Dina fotspår är färska , vi ska minnas dem länge än.
 
 

Andas

 foto: Kicki Törnblom

Andas.

Tar in färgerna i blodomloppet.

Njuter av ihopkurigheten som tiden bjuder in till.

Andas.

Drömma nu?

 

Drömmar som driver mig framåt,
får dom mig att missa nuet?
Om jag levde och var i nuet
behövde jag då drömmar?

I drömmar är allt möjligt,
i nuet finns en begränsning.

Om vi byter plats, händer det
något då?

I nuet är allt möjligt
och att drömma skulle begränsa mig.

Det är väl som att vinna storvinsten.
Här och nu är Allt Möjligt.
I drömmar begränsar vi oss.


Ord

Små ord
kan leda till stora förändringar,
Stora ord
leder ofta till ingenting.
Ett ord
är bättre än inget,
att säga det kan
betyda allt.

 

J

Livet stannar upp,
tiden läggs i vakuum.
Ingenting är viktigt.
Vardagen utanför  är en annan värld.
Mina ord fastnar i halsen.
Ingenting är viktigt.
Fingrarna blir stelt orörliga framför telefonen
och jag önskar telepati fanns.
Ingenting är viktigt.
Jag vill leta upp det högsta berget
och ställa mig där, för att skrika ut alla svordomar som finns.
Livets match har börjat, för någon.
Nu börjar allt bli viktigt.
Första halvlek är slut
och just nu ligger vi under med 1-0.
Nu går vi ut och tar dom.
Ingenting är omöjligt.
Jag räknar med seger.
Du spelar forward,
jag och min familj är backar,
vi täcker din rygg, när du vill.

HärligÖmsintSinnligTrogen årstid

Vi sluter oss sakta in i vår höstskrud
och kanske tar vi oss lite tid till tankar.
Vi ser händelser i backspegeln och gör ett bokslut
över sommaren, samtidigt som vi
lägger ny kurs mot kallare och kortare dagar. Hösten.

Kanske har lata dagar avlöst varandra under sommaren
och nu står vi redo att ta nya tag på alla fronter.

En långdistanslöpare har en svår uppgift i sitt ultimata lopp
och det är att hushålla med sina krafter så det räcker hela loppet
ut, inte ta i och springa för fort i början och inte ha för mycket
kvar i slutet.

Kan vi få balans på helheten i vårt livs lopp. Kan jag ta mig tid att sitta ner och titta på en regndroppe oh följa den med blicken på väg ner för hela fönsterrutan
och känna lugn och ro för att sedan känna lusten att ta på mig gummistövlarna, spänna upp mitt paraply för att gå ut på en frisk och renande promenad och då
känna balansen i livet.

För varje år jag lägger till i mitt ålders nummer blir frågorna fler men skillnaden
är att det inte är kopplat till någon jäkt och stress att hitta svaren längre.

Det är vad det är och livet är ett mysterium och i min framtid ligger
just nu den mystiska hösten.

Jag blundar och känner doften av
 kardemumma... the....veken i det levande ljuset....fukten...regnet....löven...
Den Härligt Ömsinta Sinnliga Trogna - Hösten.

Vad gör vi med 11 september

Fick ett samtal från äldsta sonen idag och en fråga om jag kunde bolla några tankar inför hans kväll på kyrkans ungdom med honom. 
Han skulle hålla i ungdomarnas träff och temat för ikväll var den 11 september.
Vi pratade en stund och kom fram till att kvällens tema bör bli, att fira livet.
Alla har ett val i livet, varje dag. Hur ska du leva ditt liv idag? Valmöjligheten är oändlig.
För ett år sedan låg min son på sjukhus med en hjärnblödning och personalen sa till mig när jag med oro i blick frågade ,varför blir han inte bättre? Varför vaknar han inte till? Varför blir han inte starkare?
Det kan vi inte svara på fick jag till svar, det bestämmer Simon själv. Val i livet.
Till vår lycka och till Simons egen lycka valde han att komma tillbaka, att omfamna livet och ta sig tillbaka till fullo.
När något så tragiskt som katastrofen den 11 september händer bör vi, till alla stupades minne hylla livet och ta tillvara på våra egna liv.
Då är det kanske inte förgäves ändå, tragedin.
Vi fick ett dödsbud på mitt jobb igår om en arbetskamrat som lojalt hade arbetat på samma arbetsplats i många år, troget fullföljt sina arbetsuppgifter och nu, efter en tids sjukskrivning gått bort. vad kan vi göra bättre för att hylla honom än att leva livet fullt ut.

Hyllar vi livet? Njuter vi av att vi lever, verkligen lever? Vilka val gör vi, väljer vi kanske omedvetet att ta livet förgivet?
Väljer vi att blunda för vårt vardagliga liv? Kan vi göra livet roligare, rikare, frodigare?
Ett liv kan knäckas lika lätt som ett knäckebrödsstycke. Ska vi då inte välja att lägga sju sorters pålägg och njuta av livets smak?
Är inte alla våra nära och käras bortgång, stora katastrofers bortgång, ensamma bortgångar värda att hyllas genom att vi lever våra liv fullt ut, vi som fortfarande lever.
Jag går till skafferiet och tar mig en knäckemacka, och minns de mina med ödmjukhet och tacksamhet. Tack för att ni påminner mig om att göra valet att leva fullt ut, varje dag.

små öron är också öron

Sitter i morgonsoffan och tittar på barnteve samtidigt som jag håller
guldklimpen sällskap innan förskolan.
 Ner för trappan kommer mannen som ska börja sitt nya jobb just idag.
 Han har piffat och donat en ganska lång
tid i badrummet och när han når vardagsrummet, säger jag:
-Gör dig inte för snygg bara inför ditt nya jobb nu.
- Varför inte då ,frågar guldklimpen.
- Nej då kan det komma någon ännu yngre och snyggare tjej o sno honom,
säger jag och har ingen tanke på vart detta kan leda till i en femårings
tankar.
- Mannen himlar lite med ögonen bakom dörren, kanske inte så klokt sagt, säger ögonen.
- Jag bara skojade,tillägger jag, ingen kommer att ta din pappa ifrån oss så klart.
Guldklimpen har redan försvunnit in i teven igen. Trodde jag.
- Ser bra ut, säger jag igen till mannen och vill ge honom en liten extra boost.
Från soffan kommer då en kommentar.
- Men inte så snygg så att någon ung snygg tjej tar dig.
Ansiktet är ett enda stort leende.
Bara för att öronen är små hör de inte sämre än stora.
 Så är det bara.

en snigels hjärta

Att lära sig älska villkorslöst
är nästan lika svårt som att finna
vägen bland en labyrint av hjärtan
i snigelfart.

Är det höst?

Jag står i garderoben och letar förbrilt efter något att få på mig.
Jag ska gå med yngsta sonen till nya skolan och jag har sneglat hela
veckan på de andra mammorna när de leende,utvilade och förbannat
brunbrända kom svassande ner för skolgången.
Hur i h-vete har de lyckats undrar jag och tittar ner på min linningskant
som rullar sig som en rulltårta utefter magsiluetten.
Visst har jag också fått färg men den är ojämn och de nedre regionerna
är lika vita som i våras. Några ränder efter vassen bara på mage och rygg efter
de få doppen man har gjort på stranden.

Jag har inte hunnit fixa yogahörnan hemma i källaren på hela sommaren som jag tyckte var en fantastisk ide i våras. Där skulle jag fixa till långa, seniga ,vackra muskler över hela min kropp som jag sen skulle färga solbronsiga i min nyplanterade trädgård, om jag inte dessutom hade hunnit , tillsammans med min man ,som jag alltid är sams med , köpa ett fint litet sommarställe någonstans i sverige och där vi leende skulle måla, bygga, ha terapi i verklig argasnickaren anda. Där skulle vi ta tag i våra olikheter och komma närmare varandra och känna oss som ett.

Fan vi kunde inte ens hålla sams om en 1-liters burk vit färg som skulle smetas på trappan hemma i sommar utan att vi fullkomligt exploderade och ringar och skillmässotankar for genom vårt hem.

Just nu är det lugnt, tills vi hittar något dammkorn i ett hörn och brösta upp oss över. Jag kommer vinna för jag tror fan att jag måste till affärn o titta på bokstaven D i kupa. Använd det till något positivt tänker jag i panik.
-Se här lillsonen, det här är ett D på mammas BH, den bokstaven kan du skriva i skolan. Den är ny. Förut stod det C 85. Nu står det D ettusentvåhundrasjutton cm. runt kroppen.

Tur det är höst. Äntligen kan jag krypa in i stora bylsiga tröjor och dölja det jobbiga. Äntligen kan vi gå till jobbet och drömma igen, utan att stå upp i verkligheten för drömmen om det perfekta äktenskapet. Drömma om mannen som är snygg, snäll och inte säger de dumma triggande sakerna.
 Undrar hur jag ser ut i hans dagdrömmar? Antagligen leende,utvilad med seniga muskler och jävligt brunbränd, och säger inte triggande, elaka saker.
Så Välkommen hösten , äntligen är du tillbaks.

Tusen möjligheter

Ett liv
en själ
tusen möjligheter
Ett ord
en sanning
tusen tolkningar
Ett skäl
en tanke
tusen språk

I det omöjliga visar sig
tusen möjligheter
att göra tusen tolkningar
med tusen språk

Foto:Stefani Klemenjak

upp och ner

Vad 
vore livet
utan en uppförsbacke. 
Då vet du att snart kommer 
en skön nedförsbacke där du kan njuta.
Vinden i håret, lungorna fylls av ny luft och du 
kan lyfta blicken, se ut över vägen du valt, och njuta.
Väl där nere vid slutet av backen har du kanske sett en ny väg.
Då börjar en ny utmaning.I minnet ligger njutningen,och klättringen börjar om.

En vissling

Till varje liten del av livet
finns en melodi.
Varje liten melodi
förändrar och utvecklar livet.
Utvecklas vi blir varje melodi
vacker och meningsfull.
När vi hör någon annan vissla på vår egen melodi
möts vi plötsligt.

I mötet, lever musiken vidare.
Vi lever, lyssnar,
möts.
Och vi visslar.

glad sommar

En fuktig melankoni lägger sig över sommaren när det regnar. Vi stannar upp och lite förvirrat ställs undran , vad gör vi nu, när vi inte behöver planera och stressa för att hinna sola och picknicka och grilla och.......

I stället regnar det och sakta och oroande sprids det ett lite skamset lugn i kroppen. Är det verkligen okej att ta fram boken och lägga sig i soffan, att istället för att hurtigt tidigt gå upp för att dricka morgonkaffe i ottan tillsammans med de första solstrålarna när de nuddar trädgården, ligga kvar, under täcket och känna hur tyngdkraften drar en djupare och djupare ner i madrassen och, somna om.

Jag älskar när regnet ropar mitt namn genom de stora, plaskvåta dropparna.

"Står still, plask, ligg kvar, plask, gör inget, rör inget, plask."
 Låt den regnfuktiga melankonin fylla din kropp och din själ och hör det regniga vädrets jazztoner i den våta vegetationen och låt de regnfulla, gråa molnen sätta stämningen i sina oändligt gråa toner.
Att få börja sin sommar med ett renande, tvångslöst sommar regn är balsam för min själ. Regnet rinner utefter min lite frusna hud och allt är blött. Håret hänger i klasar längs min nacke och jag lyfter mitt ansikte mot skyn, och ler.

Nyckelpigan

Jag letar efter en öde äng. Där ställer jag mig mitt på och skriker. Högt skriker jag och alla knutar i hela kroppen trycker sig upp genom den trånga passagen, och slänger sig till slut ut ur stämbanden. Landar i sommaren, krockar med sommaren för skriket är inte i ton med bilden.
Jag böjer mig dubbelvikt och och fortsätter skrika. Tankarna blir tomma och skriket tar över hela kroppen och möter upp med ilska, sorg, förbannad besvikelse, spänner ifrån alla stängda känslor och tankar, oro över alltet. All död, fel beslut, nedtryckthet, feghet finns i skriket. Vrålet.
Tårarna fullkomligt forsar över mitt ansikte och jag har svårt att andas.
Lägger mig ner i gräset och jorden letar sig runt i mitt ansikte. Jag blundar och slutar existera.
Vet inte hur länge jag ligger där, i min egen ångest när jag känner något killa till
på kinden. Efter många kill öppnar jag lite på en ögat och kisar i det ljusa skenet.
Jag känner efter med handen och det följer med något.
I handen sitter en nyckelpiga, röd och vacker med några svarta prickar. Hon testar sina vingar lite förstrött i solvärmen. Kaxigt tar hon sats och använder min handflata som startbana, och lyfter.

Kan hon hitta glädje i livet som är så liten så kan jag, tänker jag och reser mig upp. Kroppen värker och jag är täckt med damm och torkade tårar.
Sakta följer jag nyckelpigans färd ut i livet igen.

Dörrar att öppna eller stänga

Tar vi livet förgivet? Tar jag livet förgivet? Har jag varit slarvig i mina val på livets resa. De beslut jag tagit påverkar alltid andra människor och hur mycket och starkt ska jag ta hänsyn till dem. Vart går gränsen för min lycka och andras lycka när de är sammanflätade.
När jag har sett till att de alla är sammanflätade, för det är jag som flätar livets fläta. Hur gör man då när det är trassel och vart går gränsen?
Tar jag saxen och klipper av trasslet i garntrådarna, och flätan faller isär.
Tar jag kardan och försöker karda ut det som fastnat för att sedan fortsätta på samma fläta?
Ska jag låta flätan vara och försöka se på den och acceptera begränsningen i att den aldrig blir hel.
Ska jag ångra att jag började fläta?
Bakom vilken dörr finner jag svaret?

Tar jag livet förgivet om jag ändå vill ha mer, fast jag är hel och ren, frisk och stark, mätt och trind.

De trassliga flätorna bildar bojor runt mina handleder och drar jag till skär dom in och orsakar smärta.
Låter jag dem bara vara där gör det inte ont men begränsar det jag vill göra, uppnå.
Finns det något som heter förbi, hur många val får man göra utan att tiden går ut.
Om jag tar saxen och klipper måste jag själv sopa bort allt garn.
Kardar jag kommer kraften till sist ta slut och bytas mot apati.
Lämnar jag flätan i fred vittrar den sönder, sakta innifrån, till sist.
Ska jag ångra mig, kommer bitterheten ta min själ.

Att leva var den absolut svåraste uppgiften här på jorden. Och ändå finns fortfarande utmaningen att lyckas bakom nästa dörr.

Frågan är vilken jag ska öppna.

En gullvivas vila

Nu gick du din väg, nu släppte du taget.
 Du lämnar oss i en fantastisk vacker tid,
 då allt står i knopp och vi får nu minnas dig,
 som om du planerat det,så att det inte ska göra lika ont att sakna dig, 
om vi fick omfamnas av naturens allt vackra.

 Som en doftande kaprifol fanns du
alltid där, vacker, inbjudande som din alltid öppna famn.
Som ett gullvivefält i full blom ler du mot mig och gör mig så innerligt glad.
Dina ögon glittrade alltid, som en insjö en sommardag, när de mötte mina och du kunde förmedla ren kärlek utan ett ord.
Du var in förlängda ranka till min moders arv och du stod mig alltid bi, när jag var liten och när jag sen blev stor. Om jag nånsin blev stor.
För dig fick jag vara liten och du kunde alltid trösta, lyssna, förstå.
Nu gick du din väg, och jag ska för alltid minnas dig och ditt namn stoppar jag i mitt hjärtas rum.
Så släpper jag taget om Dig Rakel, om en stund.

En stol

I mitt innersta rum finns en stol. Inte tre eller elva utan en stol. Den stolen är för mig allena. I mitt innersta rum får jag frid och lugn, där hämtar jag kraft och där finns ingen tid till stress.
Utanför mitt innersta rum finns fler rum som blir till mitt hus. I mitt hus finns mina närmaste och käraste.I mitt hus tar jag hand om min familj och där lyssnar jag på allt de har att säga. I mitt hus värnar och njuter jag om och med min familj.
I min trädgård kan du få sitta om du vill. I min trädgård bjuder jag in dig min vän. I min trädgård är det grönt och friskt och det porlar fram ett stilla vattenspel i olika nivåer. Det är som ljuv musik och i min trädgård är du, just du inbjuden precis som du är. Här får du vara, utan prestige eller krångel och jag tar dig på stort allvar, även när vi skojar och stojar.
I mitt innersta rum finns en stol.

En gyllene gåva från min dotter

Jag vaknar för några mornar sedan och öppnar min dator på rutin. Min blick dras till min dotters inlägg i sin blogg och jag öppnar sidan. På några sekunder har morgonen blivit en unik morgon och jag fylls nästan omedelbart med rörande tårar som strömmar ner för mina kinder och jag läser hennes fantastiska ord och efter halva texten slår det ner som ett blixtnedslag, hon menar mig. Min lilla trollunge som jag älskar mer än kretsen runt jorden gånger tusen har gett mig den bästa gåva en människa, mamma, jag kan få. Jag måste bara kopiera den i min blogg här, inte för att få hybris utan för att jag vill bara berätta att trots att man bara gör så gott man kan, som förälder, trots de stora sorgerna som kan falla över en så får man när man minst anar det ett tecken på att livet är underbart och att man kan få de mest gyllene gåvor. Du är en gåva jag fått, Stefani och jag böjer mig för livets mysterium. Tack.

 

"En kvinna

Jag ska berätta för er om en kvinna, en otroligt stark kvinna. En kvinna som ger allt. En kvinna vars glöd och inspiration aldrig sover. Ibland blir jag galen på den kvinnan när hon kommer med sina spontana idéer för jag är mer eftertänksam. I cirklar pratar hon ofta för munnen hinner inte alltid med tanken. Men det gör inget, för jag förstår ändå. Ibland behövs inte ens några ord, ibland tänker vi bara.
Envis är hon också. Bestämd. Hon har ofta rätt men ibland skulle det räcka med att hon bara lyssnar.
Med sina gröna ögon tittar hon rakt in i dina och hon tittar inte bara på dig, hon ser dig. Hon ger alla människor en chans, ibland två, kanske till och med tre. Med sin fantastiska själ berör hon mig varje dag. Med sitt hjärta av guld slutar hon aldrig bry sig. Hon känner alla känslor otroligt djupt och när jag får höra hur lik jag är denna kvinna blir jag stolt.
När jag känner mig rädd eller osäker på livet, då tänker jag på den här kvinnan. Hon har varit med om så mycket och hon skrattar fortfarande. Det inspirerar mig. Vi skrattar ofta tillsammans. Jag tänker aldrig sluta skratta. Le åt livet.
När det blåser håller jag i henne och hon i mig. Det har blåst en hel del. Det händer att vi blåser ifrån varann men vi hittar alltid tillbaks. För det är vi liksom.
Jag önskar att alla fick ha en sån här kvinna. Om ni träffar henne ska ni vara försiktiga, hon är unik.

Åh vad jag älskar den kvinnan.


Min mamma."

Härliga höjder

Jag tror på höjder.
Jag vill vara högt upp.
Högt ovan avundsjuka, missunnsamhet och falskhet.
Jag vill vara fri att leva glädjefullt.
Jag vill älska.
Jag vill skratta högt och innerligt.
Jag vill ge uttryck som smittar av sig.
Jag vill vara lugn, i jobbiga situationer.
Jag vill hålla andan och förundras av det vackra.
Jag tror på att finnas över allt det som förminskar oss.

Jag tror på höjder, kom så klättrar vi upp.

MiRakel

Rakel.Jag blir varm inombords när mina tankar går till dig, min moster. Du har stått mig bi i alla år. Du har inte dömt mig för mina val och handlingar en enda gång och jag är innerligt tacksam för din värme.
 Min moster står för vad jag önskar alla ska få av sina familjer. Villkorslös kärlek. Hon har en egen inre familj med barn och man och i denna stund kämpar hon med sin sjukdom och ändå, ändå har hon tid och ork att även skänka mig sin omsorg och fantastiska familjära värme när hon ibland ringer, ibland skriver.
Jag har mist många i min egen familj under mitt liv och jag kommer antagligen att mista min kära moster också vart det lider, och hon kommer lämna ett så stort tomrum efter sig att mitt hjärta gråter redan nu när jag tänker på det och strupen knyter sig för att inte släppa fram någon gråt.
Men jag ska inte gråta. Jag har henne i livet ännu och jag hoppas att hon vet att jag älskar henne djupt.
Genom alla år, från min barndom när min mamma dog, till idag har hon stått orubblig på min sida. Jag har fått en känsla förmedlad av henne att jag inte har varit helt ensam. När så många har gått bort vid min sida, när så många har valt bort att finnas i mitt liv, då har hon stått för sitt namn. Rakel- den moderliga.
Hon har fått mig att känna mig älskad, villkorslöst.
Osjälviskt har hon lyssnat på mina sorger i telefon.
Jag har haft en sådan förmån i livet när jag haft min moster i mitt hjärta.

Rakel. Du betyder mycket mer än jag någonsin låtit dig förstå och du har hjälpt mig bli stark igen när krafterna har sviktat. Om jag nu kunde ge dig all min kraft jag har så du kan bekämpa din sjukdom så får du den utan att blinka.
En tanke kom till mig idag och det var dig den innehöll. Mitt Mi Rakel.
Tack för att du finns.

Den gråa stenen

Jag går och bär på en stor, tung, grå sten. Jag bär på alla problem jag upplever på arbetet, jag bär också på en frustration över kropp och vikt.
Jag går och bär på alla måsten jag tror jag har framför mig inne i en stor, tung, grå sten.
När jag gör det blir mina händer, förutom slitna och fnöskiga,helt upptagna. Jag blockerar mina tankar med dessa problem och stenen blir som ett helt stenrös i mitt huvud. Det blir tungt att andas och stenen tar upp den mesta av min tid och den växer till en enorm börda.
Att bära på en jättestor gråsten hämmar och det skapar ingenting som är bra för någon.
Jag beslutar mig för att lägga ner stenen.
Jag lägger den vid sidan av vägen så ingen annan snubblar på den och jag gömmer den lite i diket så ingen ska se den och vilja flytta på den. Då fastnar den lätt i händerna på nästa.
När jag rätar på ryggen kommer friheten och jag ser åter alla möjligheter som detta öppnar för mig. Det känns lätt att andas igen, jag har fria händer som kan ta sig för vad som helst.
Jag kan tänka fjäderlätta tankar och bördorna, alla måsten är borta.
Iden stunden jag lägger bort min enorma sten börjar något annat ta form
.
Om det börjar kännas tungt igen så får man leta efter gråa småstenar på en gång, till och med grus ska man kolla, hittar man det i fickan blir de snabbt en stor grå, sten som du måste bära med båda händer igen, om du inte tömmer fickorna direkt.
Stora gråa stenar är fina i naturen, de är inte till för att bäras runt av människan.

Vår känsla

Vår känsla
oförstående
Min känsla
egen upplevelse
Din känsla
lika sann
Vår känsla
balans

Våga Kommunicera

 Våga fråga om hjälp, stöd eller assistans.

Du kommer märka att du nästan alltid får något gehör.
                                 Våga förstå att den andra inte tolkar din tysthet som du.
Du kommer märka att du blir förvånad över vad den andre egentligen uppfattar.
                                  Våga kommunicera.
Du kommer märka att relationen vaknar till liv.
                                  Våga berätta utifrån dig själv.
Du kommer märka att du inte behöver påpeka den andres fel och brister längre.
                                  Våga överlämna kontrollen till den du valt.
Du kommer märka att du valt rätt.

Ett möte med våren

Mina rötter lägger jag djupt ner i barndomens vagga,
så jag kan stå stadigt om det blåser.
Här vid stranden vilar jag och hämtar kraft,
i vattnets bryn speglar jag mig inför världen utanför.
Årstiden är min resa och åter går jag en spirande tid tillmötes,
naken, hoppandes en vacker skrud att klä min själ.

Bild Linda Bergwall
Text Kicki Törnblom

Till Stefani och Simon, er tid är nu!

Nu doftar en blomma som underbarast,
nu tickar klockan i en rofylld takt.
Nu droppar kranen med en enda vattendroppe,
nu är tiden din. Och nu. Och nu.
I nuet blir du kysst av tidens våg.
Vi äger varje sekund på jorden, så länge vi andas

Livbojen

En riktig djupdykning följs alltid av att försöka simma upp till ytan. O vad jag har simmat denna gång i äktenskapets ocean. Mina lungor var på gränsen till att sprängas, i behov av syre. Och så till slut kom jag upp till ytan och fick luft.
Mitt försök att leva som en vuxen, föra en dialog som en vuxen spolieras med en kallsup och kampen att överleva följs alltsom oftas av att jag ser mig trampa vatten, mitt ute i ett hav, utan synen av ens en strimma land i sikte.

Tankarna går på högvarv och huvudet försöker hålla utkik men känslorna sköljer över en i vågor höga som hus. Inget fungerar och slutet är nära.

Passivitet. Inga lösningar. Tomt. Stilla.

Och så ser jag ett litet ljus, långt borta plötsligt. Ett ljus från en fyr, många mil bort och jag börjar simma igen.

Min livboj är 5 år och han får mig att känna mig sedd, älskad och behövd. Allt är självklart och raktfram.

Jag går till dagis och lämnar honom en morgon ,och där ,då, slänger han ut en livboj och säger. Mamma, vet du att du är lika vacker med din nya frisyr som med den gamla. Du är alltid vacker.

Vad säger man och vad gör man. Jo man tar livbojen runt sin kropp och börjar simma, allt man kan mot land och jag ska banne mig inte drunkna den här gången heller. Jag ska bygga mig en båt av vuxen dialog och jag ska skaffa mig åror av visdom, sen ska jag alltid försöka vara över ytan i äktenskapets hav.

Och jag ska ha livbojen runt min kropp, ifall jag åker i.