Jag fick en gåva, ett liv. Mitt liv. Jag blev född av en mamma med en dödlig sjukdom som betydde ett val för henne. Ett av det svåraste val en mamma ska behöva ta kan jag tänka mig. Valet att be om att få avstå behandling så att det ofödda barnet ska få leva. Bokstavligen ge sitt eget liv till det nya livet som växer inuti henne.
Jag fick en gåva, som inte går annat än att ta emot. Utan krav, skuld, ingen återbetalning. Inget kan vara svårare att bära än att ha fått den gåvan, där du inte kan köpa dig fri med att göra en gentjänst, att återbetala.
Om alla olika trossamfund var ett sandkorn var i gudomlighet, så fyller de ändå endats en halv hink med sand tillsammans, och min mammas gåva är resten av hela sandlådan. En gåva som är som sommarvarm sand som mjukt smyger sig in mellan tår och fingrar, ljus, len och varm.
Du bygger en sandkaka av krav och skuld men den bara rämnar mellan dina fingrar. Tillbaka till sitt ursprung, ett med sanden igen.
I sanden skriver jag med en pinne, VÄRDIG. Jag börjar förstå att livet jag fått är en unik gåva, och jag hyllar min mamma som givit mig den vackraste av gåvor och att jag var den värdig.
Om jag stoppar ner handen i mina fickor märker jag, att jag alltid har lite sand i botten av mina fickor.
Vad får mig att gå upp ur den varma sängen och istället lufsa ut i kylan och iväg till jobbet när fortfarande mörkret ligger kvar, tätt mot den isiga marken.
Jo ganska nära till hands ligger min glasseufori, vilka nya kombinationer kan fungera i gomseglets hav för mig och för alla som kommer i min glass väg.
Ett skapande som är roligt och framförallt gott och kräver ingen upphämtning i negativitetsgropen, det är bara ren glädje.
Ungefär i samma banor vandrar mina lapptäckstankar och där börjar väl det hoppa in lite samhällstankar med återanvändning, just bra arbete, inga vinningstankar och målsättning, utom att jag kollar vart symaskinsfoten ska gå i mål någonstans efter remsor och rutors svävande fält.
Det ligger i tiden som en balans i dag att vi också söker oss till det naturliga, det enkla , det vi själva kan skapa och förstå. Till skillnad för frågor som enorma vinningsmaskiner inom vår skola och våra sjukhus och för våra äldre.
Hur enkelt att förstå är inte ett skönt lapptäcke i någon fin nyans, med stoppning på baksidan, där du har tygbitar som berättar din historia. Den där biten kommer från köksgardinerna som jag, inte vet jag hur jag tänkte när jag hängde upp dom, hade på 80-talet, när min dotter föddes. Varje lappbit äger en historia och ett minne och den kan fortfarande värma runt någon.
Så när jag sitter där , inlindad i mitt nysydda lapptäcke som en mjuk rustning och äter min närproducerade glass så är jag beredd att ta striden om tankarna runt hur det ser ut på våra arbetsplatser,hur vårt system luckras upp och enigheten och kollektivet blir splittrat, och vi faktiskt splittrar oss själva genom vår ohungriga,icke nyfikenhet och vår slappa attityd att någon annan kommer snart att reda upp i de sämre tiderna. Men det kommer inte att komma någon är jag rädd. Vi måste själva upp på hästen och skrika, FRAMÅT! ATTACK! för att det ska hända något, att vi ska få en förändring i vårt samhälle.
Vill vi ha en vinst maskin i varje hörn och att företag och stat först räknar ut och kalkylerar vinsten , sen kollar dom om kalkylen håller och åtgärdas neråt i ledet om den inte håller. Jag jobbar idag på ett företag, inget unikt i det på något sett, utan här är vi så stolta över att vi har ökat och vunnit och växt så inga superlativ räcker, samtidigt som, i samma andetag, andas ut effektivitet, inovation, nytänkande och ett tajtare program.
Ingen endaste, liten, tanke om arbetsmiljö, bättre villkor till de anställda, utjämnande av löner, bonus till alla, tack till alla, vi är ett och vi går mot samma mål.
Bara för att de killar och tjejer som har spelat spelet har hamnat på positioner som ger dem möjligheten att segla åt detta håll och fått en verklig skola hur vi får ett väl fungerande arbetsklimat ,där alla, då menar jag alla har möjlighet att arbeta utan att få krämpor, lönesänkningar och flyta mellan de få stolar som är uppsatta som bojjar i arbetslivshavet.
Vinsthetsen finns bara för att det går. Inget motstånd, inga röster, inget kollektiv som säger. LÄGG AV.
FRAMÅT! ATTACK!!
I mitt lapptäcke har jag en handlingsplan. Gå med i någonting samhällsförenande, ifrågasätt, rösta, gå med i era fack, om det är fel fack, gå med i något fack som du tycker är rätt. Engagera dig och säg VARFÖR DÅ?.
Starta en rörelse, kalla den vad som helst, glassrörelsen, lapptäcksrörelsen det kvittar, det viktiga är vad du vill säga.
VAD VILL DU SÄGA? Kan jag få lite glass?
Jag svarar, alla gånger ta så mycket du vill, kom in under täcket och ät lite glass ska jag berätta för dig hur vi förändrar världen.
