Jag har blivit med kudde. Efter så många timmar av funderingar, ångest, träningsideer pendlingar mellan ätmani och svält så är det bara att konstatera. Jag har blivit med kudde på magen.Något hände längs alla födelsedagars väg. Tidigare kunde man dra ner på ätandet ett par dagar så försvann stoppningen runt magen. Efter några födelsedagar till behövdes några veckor med disiplin, men den gick alltid sin väg.
Idag har jag försökt med detta ett flertal gånger och ingeting händer. Jo då några millimeter försvinner nog i stoppningen men det räcker sedan med att titta på en Finncrips för att magen ser ut som om någon satt in en automatpump och smack så är den tillbaka. Rund, mjuk och fullt stoppad.
Då äntligen tar jag det till mig. Jag har ju världens dyraste kudde på magen, och jag har nog aldrig aldrig arbetat så hårt med någonting i hela mitt liv för att skapa någonting, undermedvetet.
Jag har ätit och tuggat och smörjt in och gråtit och skrattat och försökt klämma in den i byxor och hatat och lagt otaliga timmar av tankar runt den och nu får den vara kvar.
Den är min, den är mjuk och go, den är min reservtank om utifall jag skulle bli utan mat någon gång.
Idag ska jag se på den med ett leende och tänka, O vad jag tycker om dig, tack för att du har stannat på min kropp och fått mig att inse att du behövs.
Du behövs för att jag ska komma ihåg vad som är viktigt, att du ger mig en balans att insidan kanske behöver mer omsorg än utsidan.
Du är vad du är och om magen ser ut som den gör, så är den min den med.
Så nu får den stanna och jag har helt enkelt blivit med kudde.
Och om jag tvivlar någon gång varför jag inte gör något åt den så räcker det att lyssna på min lilla son. -Mamma du har världens mjukaste och finaste mage att ligga på, säger han och borrar in sitt lilla huvud i min magkudde och somnar.
