Så gick då alla, alla utom en tapper kraft. Mot ljuset har dom gått och vår länk, vår släktkedja börjar ta ny form. Så länge har jag fått vara en berlock på ett fint armbandssmycke, där mina mostrar, min mamma och mina morbröder så fint har suttit ihop som en armbandslänk medan vi, barnen till dem har fått sitta
som berlocker och tillhöra samma smycke.
Nu behöver vi ge våra barn chansen att få bli fina berlocker till oss,
som vi hänger på den kedja som vi ska sätta ihop, så vi kan föra
vårt släktsmycke vidare. Arvet vart vi kommer ifrån, vilka vi vill vara
och stödet som en länk ger. En länk är svår att bryta, en länk är lika stark som den svagaste punkten.
En ny tid kommer till oss, så som livet är menat att vi nu blir styrkan och
stödet för våra barn och de nästa som ska komma.
Någon berlock går i förtid, det har vi blivit påminda om kan hända och det
gör det än mer viktigt att se till att länken blir stark och hållbar.
En ny tid kommer till oss, så som livet är menat.
Länken är varken i guld eller silver, den är så vacker som vi vill att den ska vara. Livsstark.
Är du trött på tiggarna i staden? är du trött på att de alltid sitter med någon bild på sina barn, sin familj och försöker få din uppmärksamhet att lägga några kronor i sin engångsmugg? Är du trött på allt det väcker i dig när du tittar på de där människorna som har mage att komma hit, till ditt liv och göra att du måste gå förbi dem , med en malande känsla i magen av att jag har det ju ganska bra i mitt liv, trots allt.
Senast igår pratade jag, eller snarare lyssnade jag på två grannväninnor i vårt bostadsområde när de riktigt tog i från tårna om de hemlösa människorna som vi ser i vårt samhälle, och jag förundras varje gång över hur hårda de och andra är i sin framtoning när de pratar om dem.
Den ena kvinnan är äldre, har en liten hund som hon promenerar varje dag, i ett härligt närområde.
Nu är hon pensionär och bor som sagt i ett fantastiskt radhus i vårt område, är gift med en mycket trevlig man, de har bil, båt, god mat på bordet. De vuxna barnen har det ordnat för sig. Livet är helt enkelt bra för henne, lite värk i kroppen men inget allvarligt.
Den andra kvinnan har gått i pension. Har ett lugnt och trivsamt liv tillsammans med sin man. Bor också i vårt fina område, barn och barnbarn har det alla bra och tryggt. De äter gått, njuter av sitt lugna liv.
Men ändå, utan att de hemlösa tiggande människorna utanför deras liv påverkar deras liv överhuvudtaget finns det detta agg, mot behövande, utsatta människor som kommer från rum i världen där misären är påtaglig.
Jag undrar inte varför så många hamnar på gatan bakom en sliten tiggarmugg, den frågan svara sig själv, utan min stora undran är, hur hamnade vi i den försvarsställningen att vi tror oss ha rätten att döma den svage så hårt att vi i tanken och i ordet behandlar dom som skräp som ligger på gatan och att vi vill att någon annan ska sopa bort dem så jag som har alla rättigheterna inte ska behöva se och uppleva obehaget när jag tittar in i deras ögon?
I varje människa finns ett försvar för att inte bli sårade. Varför har så många människor idag, som har ett bra liv, den stora rädslan i sig att bli lurade. Om jag ger en slant så är jag RÄDD att dom har lurat mig ifall de egentligen inte behöver slanten, eller att någon annan har satt i system att utnyttja systemet.
Vad händer då? Allt sitter i känslorna hos oss här i det förlovade landet och det hämmar oss att hjälpa de som behöver hjälp.
"men titta, de har ju bil, de har ju mobiltelefoner, jag såg någon äta en hel grillad kyckling bakom parkeringen......"
Ja varför ska de inte ha bil,mobil, äta sig mätta? Du gör ju det! säger jag. Förläget åker blicken i backen på damerna och de börjar med sina dagliga sysslor istället.
Var du tvungen att försaka något hos dig själv för att de fick det lite bättre.
Svaret blir nej.
Det här är två underbara, snälla, godhjärtade kvinnor som inte kan släppa på sin ståndpunkt, sin rädsla utan försvaret är istället hårt som pansar och under tiden balanserar alltfler människor i världen på en ojämn hävstång.
Så vart lägger vi vår rädsla, hur ont gör det att ge?
Lägg din rädsla i en sliten engångsburk och se hur ont det gör när slanten faller till botten i muggen.
Jag är övertygad om att det inte kommer att göra ont alls utan du får istället en gåva tillbaka. Gåvan och tillfredsställelsen i att göra något för din nästa, och nästa och nästa.
