Om vi tittar inåt i oss själva för att
hitta svaren
istället för att titta på alla andra
skulle vi få en vackrare värld
för där inne finns, om vi bara våga titta
ordentligt, en vacker själ i oss alla.
Svaren vi letar efter, ledningen vi önskar.
Även den frusnaste av själar är vacker
om vi bara värmer den med vår tro på oss
själva och kanske väcker vi tron om vi ser inåt
och riktigt ser oss själva och litar till vad vi ser.
Gott nytt år
Jag ser mig själv i spegeln ifrån sängen och ser en människa som är väldigt trött, i kropp och själ. Huvudet värker, kroppen värker.
Har tampats med trötthet under en tid men menat för mig själv att det är årstiden, mörkret, jobbet, livets status.
Inga ursäkter hjälper nämnvärt utan känner för varje dag att livet långsamt rinner ur mig.
Skjuter benen över sängkanten och försöker få till någon ork i att få balansen och musklerna att vakna så jag kan ställa mig upp.
Går ut i köket och dricker ett glas vatten.
-Du dricker för lite vatten säkert, säger någon. Du måste dricka mer, kroppen behöver det.
Inget händer när detta naturens elixir rinner in i min kropp.
Går tillbaka till sovrummet och kastar längtande blickar mot sängen.
Borgen, om jag bara kunde lägga mig igen och dra täcket över huvudet och få sova i tusende år.
Jobbet, magen knyter sig, stress, rörigt, okontrollerbart, orättvist, otydligt, hur många beskrivningar som helst passar in och inget hjälper knuten i magen, dunkandet i huvudet.
Tar på mig jobbkläderna och hasar mig ut till hallen. Kom igen manar jag mig,
det är bara några veckor kvar sen är det jul. Ledigt, vila. Försöker med all mental kraft övertala mig att ta på mig skorna och jackan och bara gå.
Men det går inte mer, det går inte en millimeter till. BränsleTanken är helt tom och motorn är död.
Märker mig istället bli sittande vid köksbordet och tårarna sprutar ut, kinderna blir blöta, tröjan blir blöt, köksbordet får en pöl av tårar.
Soldaten är stupad, skadeskjuten, obrukbar. Inget kan längre få mig att utföra
en enda sak till. Säg upp mig, skäll på mig, tjata på mig, fan skjut mig-det går inte mer.
Väggen, utbrändhet, stark-skörheten,utmattningssyndrom, kalla det vad du vill det gör ingen skillnad, jag skulle ju aldrig nämnas i samband med dessa ord så mycket vet jag. Logiken i mitt huvud skulle för alltid skydda mig i att på något sett komma på en lösning, en plan för överlevnad.
Överleva dödsfall utan bekräftad sorg, överleva jobbiga familjeförhållanden, överleva tuffa arbetsplatser, självmord, misshandel, försvinnande på dagis, systerskap utan systerskap,konkurs, skilsmässa,fackliga kamper, sjukdom för mig, sjukdom för mitt barn, föräldraskap, alltid mottaga problemen som en soldat. Lös problemet, lägg upp strategi, åtgärda med handling.Vidare.
När du helt plötsligt inte får hjärnan eller kroppen att lyda, under förmaning, under hot, under lock och pock är det slut. Allt ligger öppet och det är bara att ta fram den vita flaggan och vifta av bara helvete. JAG GER MIG. Jag kapitulerar, inte för dig, inte för jobbet, inte för någon annan än min egen general. JAG GER MIG. Ser du den vita flaggan på den hemmasnickrade pinnen , säger jag till mig själv. Sluta lös problem, åtgärda, handla. Börja lyssna, andas, var stilla, våga göra ingenting utan skuld.Men jag måste bara....det går säkert....det är inget fel på mig, jag ska bara äta mindre-träna mer, då orkar jag....jag ska bara trycka på lite till, lite till.
Detta är att jämföras lite med att få sitt första barn, förutom att det är underbart och detta inte är så underbart. Man har ingen aning om vad man pratar om förrän man sitter på andra sidan händelsen. När du har ditt lilla knyte i famnen och alla saker uppstår som man inte kunde ana men hade så mycket åsikter om, det gäller den här situationen också. Innan man vaknar en dag och man korsat linjen för vad man orkar, verkligen orkar, har man ingen aning om vad man har pratat om. Vad som händer i din kropp och hjärna när minsta stressituation uppstår kan ingen varken beskriva, eller sätta ord på, förrän du helt enkelt står i en såpbubbla och allt går i ultrarapid och du skriker, som en general, en millimeter från ditt öra, kom igen, en situps till, en dag till.
Men du har förlorat hörseln och kan bara väldigt långsamt vända dig mot generalen och trevande ta en pinne, knyta en vit, sliten näsduk på den och matt vifta, jag ger mig.
