fem år och ensam

Idag är jag fem år och jag har ingen lust att bli vuxen.
Jag vet inte heller vem jag mest är besviken på, mig själv
eller de som får mig att känna att jag inte är viktig.
Jag sticker ut hakan och draaaar in andra människor i
olika saker. Men dom vill ju inte och jag tvingar dem sedan
att behöva säga det direkt till mig.
Det är svårt, jag vet det.
Och jag blir besviken. Fan vad det gör ont. Att bli på något sett
bortvald fast det är jag som börjar händelseutvecklingen.
Jag blir fem i ålder.
Vill inte, har ingen lust att försöka sätta mig in i andras tänk.
Jag vill bara att någon är starkare än jag någon gång.
Fast jag rusar iväg, har hundra ideer, vill så mycket, avslutar sällan.
Jag är bara en liten, liten tjej som vill bli omhändertagen ibland och
att någon tar mig i handen och säger. Vi fixar det här tillsammans, jag ska
se till och ta ansvar för att det blir gjort.
Jag ser dig, jag älskar dig, jag hjälper dig, fast du inte ber.
jag ska vara din motor denna gång. Du kan släppa nu.

Situationen uppstår inte, fast jag provocerar fram den i min närhet.
Då kommer min reaktion.
Jag är ensam, jag behöver ingen, jag vill inte bli besviken. Det gör ont.
Jag är stark, om jag är ensam lämnar ingen mig, för det finns ingen som
kan lämna mig.
Kanske fyller jag sex imorgon, men idag är jag fem.

Min solros

Vaknar av snöplogen och en dunkande huvudvärk. Influensan säger
godmorgon och att den fortfarande lever.
Man släpar sig ner till köket och tar den första ,goda koppen kaffe och
i soffan sitter underverket och tittar på barn-tv.

Vet du en sak, säger han så där som vi brukar säga till varandra.
Nej vadå, säger jag på rutin.
Han ställer sig upp, tar sats och hoppar det högsta han kan
från soffan upp i luften, sträcker på alla tår och armarna högt upp mot taket.
Landar precis framför mig och ler som en solros.
Sååå mycket älskar jag dig mamma.
Vad är väl en liten skitinfluensa jämfört med det.
En kärleksförklaring som gör att man skulle kunna gå genom eld.
Vad jag älskar den ungen.

Låt mig få tro på dig

Jag tror på dig, sa du.
Vad sa du, säger jag.
JAG TROR PÅ DIG, säger du igen.
Jag ler förläget och får några tårar i maggropen och ögonen. Är det säkert, frågar jag snabbt.
Jag tror på dig säger jag ju, säger du lite med tryck på rösten nu.
Varför då? undrar jag med en mycket skeptisk röst. I huvudet går det runt och frågorna, argumenten är hur många som helt. På automatik.
Jag tror på dig, säger du nu mjukt och kärleksfullt.
Jag tror på DIG, svarar jag tillbaka snabbt nu,och det är som om jag håller upp en spegel. Han vill nog också höra det här, tänker jag. Jag kan inte ha hela den här positiva fokusen på mig själv, herre gud vad menar han, tänker jag vidare, jag är ju inget speciellt jag har ju inte gjort något märkvärdigt driver han med mig är det ett skämt eller…..
Du tar mig mjukt om axlarna. Låt mig få tro på dig, säger du. Se på mig.
Jag TROR på dig, säger du lugnt och ser på mig. Riktigt ser på mig.
Plötsligt far orden in i mig…….och jag gråter.

Bild: Linda Bergvall
Text: Kicki K Törnblom

Hus och hem

Ett hus kan se ut på så många olika sätt.
 Det behöver inte vara stort och ståtligt,
ej heller pampigt och flott.
Det behöver inte vara nylagt tak eller mässingshandtag,
ej heller pustad fasad eller sju trappsteg till dörren.
Ett hus kan vara slitet men ha hjärta.
Ett hus kan ha läckande tak och trots det ha varm energi.
Ett hus kan var litet och trångt och ändå ha
plats för alla som vill komma på besök.
Ett hus är ett hus.
Ett hem är  Din själ.


Bild: Göran Törnblom
Text: Kicki K Törnblom

Någons fotspår

Jag vandrade i en mans fotspår igår. Jag åkte till Skanstull och gick
i min avlidne mans fotspår. Jag mindes om vårt liv tillsammans och det
kändes som om ett helt århundrades varv runt jorden hade snurrat runt.

I mig fanns den sovande sorg som för alltid finns gömd i mitt hjärta
och min promenad vaggade sorgen i min nu mjuka kropp till ro.

I mina minnen var allt så välbekant, där handlade vi fredagsmaten,
där satt vi med våra barn och tog en fika, mitt i centrumet av allt.

Där tog  vi promenader i alla årstider, ner mot Årstaviken, där vi badade på somrarna.
Vägen förbi korsningen då kosan var styrd mot landet och Ingarö.

Igår gick jag samma fotspår och människor skyndade förbi. Ingen såg
längre spåren av den man som en gång gick här med självklara steg,
tog sin plats i världen och med ens är allt förgånget.

Jag gick i en mans fotspår igår och i mig bar jag en sovande sorg.

Alla hjärtans dag i vardagen

Alla hjärtans dag.
Alla som lever har ett hjärta .
Alla kan vi fira varandra genom små handlingar.
Behöver inte kosta en krona.
Håll upp dörren för den som kommer bakom.
Säg tack när du får något.
Le åt busschauffören när du går på.
Lägg handen på den du sitter bredvid där du jobbar och ge beröm.
Bekräfta någon med en komplimang.
Bjud på ett tugggummi du har i jackfickan.
Gå till din arbetsledare och säg något snällt, de behöver sånt också.
Säg hej till kassörskan och se henne/honom i ögonen.
Fira allas hjärtan i allas kroppar idag genom att SE varje människa.
Grattis på alla hjärtans dag, du finns i mitt hjärta.

Den långa vägen

En av de tuffaste ämnena som finns , är att kunna be om förlåtelse och att förlåta.
Att inte längre kasta glåpord, att sluta försvara sig och att
börja ta av sig rustningen som håller sårbarheten borta.

Hela processen i mötet, från att vi står och skriker till varandra,
till att istället vara den som tar första steget till den blottade sårbarheten är en svår väg.

Om jag nu istället säger, förlåt, det blev fel, ursäkta de fula sakerna jag sa till dig.
 Kommer han då att vara på samma plats som jag?
Helt naken.

Vad händer om han inte möter mig med förlåtelsens goda smak.

Då dör jag av skam, och såret börjar ymnigt blöda. Har jag vad som krävs?

När jag står där och funderar om jag vågar ta steget hör jag ett mjukt,
förlåt bakom mig.- Förlåt att jag lät min reaktion ta genvägen med mig på denna hängbro med dåliga rep.
Jag borde ha gått runt och tagit den långa vägen i den här djungeln.
Då hade jag haft tid att tänka på hur jag värdigt skulle ha fört
vår dialog dit där vi båda kunde växa.
Förlåt mig att jag istället tog den slitna hängbron.
 Nu hänger jag här, under en trasig bro, och endast en rutten tamp som jag
håller mig fast i hindrar mig från att falla
Förlåt,kan du dra mig upp?
Jag svarar, förlåt mig för att jag inte såg att bron var rutten och jag inte varnade dig.
Kom, säger jag. Såklart jag drar upp dig. Jag böjer mig fram, tar emot dig och 
tillsammans backar vi och finner den nya vägen.
Stigen mot att förlåta.

Råd i badet

Söndagsordningen lägger sig och det enda som stör rytmen är förkylningen.
Junior i huset är i det närmsta frisk och det drar ihop sig för kvällsbadet.
Vi skojar och tramsar medan paltorna flyger och det sköna, varma vattnet fyller badankornas simbassäng och jag försöker säga något.
Att konversera med en femåring kan ibland vara svårt, svårt att få utrymme och få säga något alls. Så när han hade bestämt sig för att nu hade han sagt det han skulle,
tittade han på mig, väntande, och frågade sedan.
- Vad skulle du säga mamma?
Ja vad skulle jag säga nu igen.- Jag vet inte, säger jag lite disträ.
Då hör jag något som trumpetas ut av min femåring, självklart som
salubrin på getingsticket.
-Mamma, om du fokuserade skulle du komma ihåg bättre.
Strax ligger jag på badrumsgolvet i ett förlösande skrattkaskad och jag tror
till och med att täpptheten i näsan släppte för en stund.
Jag bekräftade honom att han hade så rätt i det. Sen dök han in i badet och jag
satt och log för mig själv på toalocket.
En dag vilken som helst, i vardagen. Man kan inte annat än njuta av denna
bonus i livet.

Resan genom M mot mirakel

Molande
Missnöje
Mimar
Måsten
Mån om
Mognaden
Minns
Månstrålar
Möter
Möjligheter
Motiverar
Mål

Vardagens sadel

Våga flyga bland stjärnorna
och nudda himlen.
Då sitter du stadigare
i sadeln på
vardagens cykel.







Bild: Linda Bergwall
Text: Kicki K Törnblom

Att göra ingenting

Efter att endast försökt överleva kursen som bara var ett måste denna vecka att gå på, så la jag mig under hemmatecket och kapitulerade. Ännu en influensaliknande förkylning och femåringen i huset var lika deckad. Pappan fick
vabba både barn och vuxen (mig).
När man ligger där och knappt orkar gå trapperna ner till köket för ett kallt glas
vatten för halsen eller ens för den delen försöka hitta ork till att sätta på tekannan då möter mina tankar upp med den stora gåtan.
Hur i hela friden hinner människor idag att göra allt de gör? Att arbeta och dra in pengar till mat och tak överhuvudet är ju självklart och dolt i något dunkel. det ska man bara klara av.
Utöver detta som borde ta åtminstone en tredjedel av ett dygn (8 timmar) så bör man ju sova 8 timmar för att orka med.
Då återstår 8 timmar. Här ska träning, mental avslappning, barnlek,barngos, barnuppfostran,barnaktivitet, barnagörande hinnas med i ett spontant och glatt uttryck .
Vi ska träffas och fika, gå någon intressant kurs, bygga om, kolla in saker på bauhaus, måla om kanske, ta in offerter, kolla hur vi ligger till med pension, låneräntor, elleverantörer, internet, telefonabonnemang, helt enkelt kolla alla avtal man någonsin skrivit på ska vi gärna ha koll på- och byta där det är billigast och säkrast och bäst utdelning.
Snart är det vår och trädgården ska ju planeras och en klippbok om din trädgård ska gärna växa fram , efter att du gått på olika mässor och förkovrat dig.
Däremellan ska du gärna ha bokat och åkt på en resa till värmen för att koppla av och sätta barnen på bamseklubb och herre gud -jag måste hinna åka och se några gamla byggnader och ta kort med min iphone o lägga upp på facebook så alla kan se hur utvilade och underbart vi har det.
Jag måste komma ihåg att se om systemet har den där vinflaskan som mannen och jag tyckte så mycket om härom kvällen på tavernan.
Skickade jag ut inbjudningskorten till vårfesten jag skulle hålla i innan vi åkte?
Herregud vad det gungar....är det varmt här inne eller har jag dragit upp täcket över huvudet och somnat och nu får jag ingen luft.

Jag vaknar till med ett ryck, svetten rinner utefter ryggen.
5-åringen viskar i mitt öra, mamma vakna, han pussar mig på kinden. Du måste ha drömt en mardröm för du gnydde så. Kom med ner till köket, pappa och jag har gjort the. Visste är det skönt och vara sjuk mamma, då behöver man inte göra någonting.

Och så ser ju verkligheten ut. Jag väljer hur mitt liv ska se ut, och just nu har jag valt....ingenting. Tänk vad lite feber kan få en att hallucinera.

Våga byta

Jag försöker verkligen. Jag försöker verkligen hänga med i utvecklingen men det
är svårt tycker jag.
Tog ett beslut att byta bloggfamilj och här är jag nu, i en ny.
Googlefamiljen och jag känner mig fram med stapplande ben och som en liten
praktikant följer varje direktiv från mannen. Min man. Han verkar ha det här
under kontroll fast han är äldre än jag. Så det handlar inte om ålder. Det handlar
som så mycket annat. Att våga.