Tant för min tröja

Sitter i soffan efter en dag på jobbet och känner mig lite vardagstrött.
Bredvid mig i soffan sitter sonen. Han ser lite fundersam ut och till
sist säger han.
-Mamma vet du att du ser äldre ut än pappa. ( Till sanningen hör att mannen är sju år äldre, i vår ålder en evighet.)
-Va, gör jag, säger jag med en liten begynnande tupp i halsen.
-Varför tycker du det, frågar jag vidare, i hopp om att han menat tvärt om.
Inget ont om mannens utseende men han är ju helt gråhårig och lite rynkigare än jag är.
- Jo du ser ut som en tant och så har du en randig tröja på dig, på tvääären, betonar han.

En helt självklar beskrivning i hans värld och sen byter han fokus i ett nafs och springer och leker med annat.
Kvar sitter jag med min randiga tant-tröja och tröttheten fösvann inte direkt kan jag meddela.

Några dagar senare går jag på IKEA med dottern, som är vuxen, och i vanlig, men i våra tankar ovanlig ordning, blir vi tilltalade av 2 gulliga damer, men herregud vad ni är lika, systrar ?, säger den ena frågande.
Vi börjar skratta och tittar lite förläget på varandra. För varje gång vi är ute så händer detta fenomen. Människor nöjer sig sällan med att titta på oss lite leende utan de har ett behov av att  prata med oss. Berätta för oss att, vet ni hur lika ni är egentligen.
Varje gång blir det en komplimang för mig så klart och varje gång säger dottern tappert, ja vem vill inte vara lik dig lilla mamma, och ler lite pillimariskt.
 Vi blir lika förundrade varje gång för vi ser inte vår egen likhet till varandra. Men likafullt tillhör det vår vardag när vi är tillsammans. Jag klagar inte.
Så balansen blir återställd, tant med randig tröja, lik som en syster till min egen dotter. Jag är nöjd, vilker ihop den nytvättade randiga tröjan på tvären någon dag senare, och funderar om jag istället för, att lägga tröjan i byrån,  lägga den bland utsorterade tröjor.
-Nej, jag är tant för min tröja. Helt klart.

Reduktionsdags

På 60 och 70-talet var vi väldigt aktiva med att demonstrera, ockupera, protestera. I ca 40 år har vi nu varit tysta och tittat på hur olika färger på regeringar har bestämt allsköns olika hyss så det blir mer och mer uppåt i den lilla toppen och mindre och mindre har fallit ner till den stora massan av människor.
Och vad gör vi? Kör vi in traktorer med gödsel som fransmännen och dumpar framför någon regeringsbyggnad? 
Sist jag var i stan var det väldigt lite av traktorer där.

Går vi med plakat till regeringshuset och skriker ut vår frustration över utförsäljning, privatisering, utmjölkning av skattepengarna? 
Nej , vi hjälper till och servar med kontoöppning till cayman island för de privata ägarna, vi hjälper till att det privata näringslivet kan köpa våra vårdcentraler, skolor, åldringsvård och vi jobbar mer övertid, springer snabbare mellan jobb, vi jobbar hemma när vi vabbar, vi suddar ut våra arbetstider så en chef kan ringa i princip när som helst och du ska svara.
Vi låter våra gamla knapra alldeles för mycket medicin, svälta sig till sömns, dö i sitt eget kiss.
Vi låter våra barn vara i för stora klasser, undgå hjälpstöd i undervisning, läsa i trasiga böcker, ha för få vuxna i sin omgivning under skoltid. Leka i trasiga skolor, vara tvungna att byta skola för den första gick i konkurs.
Vi låter vårdcentraler betala ut vinster till toppen innan bokslut visar hur räkenskapsåret har gått. Vi får be om allmosor till rehabhjälp. Vi står i kö i långa rader till operationer och hjälp för pengarna räcker inte till.

Där är sanningen. Pengarna räcker inte till. Till de parasiter som kallar sig ägare som först ska ha sin vinstutdelning, bonusar och de chefer som har blivit felaktigt lovade en oförskämd hög lön och bonus. 
Bokslutresultaten visar sedan att pengarna var slut till vad det egentligen skulle gå till. Verksamheten. Skolan. Vården. Omsorgen av de behövande.

Och vi gör ingenting.
Vi pratade om hur det ser ut i vårt samhälle idag på en middag, jag och mina vänner  och frågan kom upp. Men hur gör man? Hur protesterar vi idag?
Vi har varit så tysta i så många år att vi inte längre vet hur vi gör när vi protesterar.

Snart är kassan tom för den vanliga människan. Det som var tanken en gång, vi lägger pengar i en pott så kan de som behöver kan få hjälp den dagen det blir aktuellt. Den potten är borta och slut vilken sekund som helst. Pensionspengarna är redan borta. Du behöver själv pensionsspara om du ska kunna gå i pension. Finns inga statliga medel kvar.

Det är dags att göra som gråkappan, reduktion. Ta tillbaka det som är folkets från "adeln", de som skott sig på den regeringsform som har rådit de sista åren. Vi vill ha våra pengar tillbaka, de som nu sitter på några få människors konto.

Nu måste vi ta reda på hur vi demonstrerar. Vi måste alla bli Karl den XI och ta tillbaka våra pengar så vi kan bli humanister igen.