Tårar

     Även 
     salta 
     tårar
     på 
     din 
     kind 
     torkar
     upp 
     i 
     solsken                                           

Behöver vi tysthet?

Härom dagen åkte jag tunnelbana in till stan och det var ett tag sen jag
gjorde det. Jag klev på och hittade en plats, slog mig ner och som det alltid gör fylldes vagnen med fler passagerare för varje station. Jag försvann i mina egna tankar en stund och lät blicken fara ut genom fönstret. Efter några stationer vände jag blicken in mot vagnen och blev förundrad. I varje resenärs hand fanns en telefon. Ja det heter ju annat nu för tiden, Iphone, smartphone...säkert annat också. Det var egentligen ingen skillnad i åldrar. ung, medel och äldre. Samma maskin i handen. 
Många hade trådar som gick upp i öronen så de fick in vad de höll på med riktigt nära, in i huvudet.
Brus, musikbrus, bildbrus, kontaktbrus, samtalsbrus, brus till hjärnan. 

När jag åkte tunnelbana till mitt jobb för länge sedan, många många år sedan, var färden en slags vila. Man åkte oftast själv så ingen kontakt med andra behövdes. Läste inget så ingen ansträngning att förstå text. Tänkte knappt utan man var stilla, vilande. Inga sinnen arbetade utan de fick en gratis vila.

Idag för man in kommunikation till sitt huvud, man pressar in så varje sekund blir effektivt utnyttjad, med musik, instagram, facebook, samtal, sms, mms.

Var kan vi vila? När vi dör?
Varför vill vi inte vila, i tysthet? Är vi rädda för den?
Är vi trötta, rastlösa, förvirrade själar för att vi inte tar oss tid
att vara i tystnaden?
Hur gör alla som har dubbla saker på gång hela tiden?
Tänker ut middag samtidigt som man går igenom instagrambilderna och kanske lägger upp en egen i förbifarten.
Tar jobb-beslut på vägen hem och svarar på några sms, för att idag är inte arbetsavtalet så tydligt att man vet när ens arbetstid slutar. 
Förr, på stenåldern tog man sin portfölj och gick hem klockan fem och arbetstiden var till enda.
Idag är de flesta uppkopplade dygnet runt.
Var kan vi vila?
Ta av er hörlurarna, stäng av iphonen och koppla ur datorn, ipaden och andas in dig själv.
Vad kan hända? Ingenting! Det enda som händer är att du hör tystnaden.

Pang Draken är död

Av barn får man höra sanningen brukar man säga och jag fick mina
fiskar varma häromdagen.
Mitt hjärta satt i soffan härom kvällen och vi pratade lite
först om var man var när man var död.

Efter lite tankar sa han - alla får vänta i himlen på
att bli födda och då väljer man mamma och pappa.

Det blev lite tyst sen sa han vidare- nästa gång, då ska jag 
välja några andra föräldrar för ni är arga på mig ibland.

Aj, tyst tog jag emot svärdshugget och log mitt mest madonna
lika leende för att se om han ändrade sig när han såg min
väna, mamma lika uppenbarelse.

Men draken ska dö....

När han sen hade tänkt lite till sa han. -Mamma har du varit 
smal någon gång, till exempel när du var ung?

Pang, draken är död, och jag blödde i tysthet.

Sanningen, den gör ont ibland men är ack så nyttigt att höra.

Död åt kommandoran !

Hur värdesätter vi vår nästa medmänniska?
I arbetslivet verkar det vara väldigt svårt att upprätthålla en
medmänsklighet.
Vi läser om människor som har mandat att bestämma löner,
arbetsvillkor och framtider för andra människor, som står
precis bredvid dem, och ändå har man inte förmågan att ge.
Vi har fackliga förhandlingar där just förtroende, lojalitet och medmänsklighet
efterfrågas tex. genom att gå ner i lön för att alla ska få ha kvar sitt arbete. En del går direkt på sak och friställer dem.
Sen tar de ut sina bonusar.......
De som falskt spelat på arbetskamraternas lojalitet raserar allt vad orden lojalitet och mänsklighet står för, bara för att dom kan.

Hur smakar den middagen, den lyxen som man betalar med dessa pengar?
Hur mycket njuter man av värmen i det hus man värmer upp med dessa pengar?
Hur snygga är juvelerna som man bär runt sin nacke som är betalda av sådana
pengar?
Hur njuter man av sådana pengar?
Bankernas huvudpersoner gör det, näringslivets mitt gör det. Politikerna gör det, missbrukar sin position att fördela.
Skulle jag göra det om jag hade positionen?

Vi har en pott, potten börjar sina av olika anledningar och alla blir ombedda som inte ansvarar för potten att ta lite mindre. Efter förhandling backar alla dessa oansvariga och de tror att de gjort något för alla.
Efter en liten stund händer något vid ett annat bord, de ansvarigas bord. Helt plötsligt står en till, till bredden full pott där och de delar med jubel och musik den extra potten mellan sig.

Vi har sett det i alla tider, Kommandoran gjorde det, diktatorerna gjorde det, och vi i den här tiden gör det fortfarande. Missbrukar sin makt för sitt eget syfte.

Varför låter vi det få hända igen och igen och igen.

Finns det i oss överhuvudtaget att dela lika? 
Varför är det så att det bara delas ut potter i företag till några få? Varför är inte företag platta. En för alla, alla för en. 

Vem är värd mest, chefen, läkaren, politikern, kungen?
Vem är värd minst, arbetaren, undersköterskebiträdet, vaktmästaren, sopåkaren? 
Vem?

Min mamma gjorde en tavla en gång som vi fortfarande har i familjen.
"fem äro bjudna men tio är komna,
slå vatten i soppan och hälsa välkomna".

När ska vi slå vatten i soppan så vi vet att det kommer räcka till alla,
istället för att vi gömmer den goda buljongen till få förunnade och sen säger att soppan, den är slut och vi måste alla börja äta mindre.

Död åt kommandoran, länge leve Robin Hood!

Hopp

Med hopp......

förlängs livet!

Livets slinga

När orden tar slut kan vi nynna

När nynnandet tar slut kan vi lyssna

När vi inte hör något mer kan vi tänka

När tankarna tar slut kan vi andas

När luften tar slut finner vi frid.