Död åt kommandoran !

Hur värdesätter vi vår nästa medmänniska?
I arbetslivet verkar det vara väldigt svårt att upprätthålla en
medmänsklighet.
Vi läser om människor som har mandat att bestämma löner,
arbetsvillkor och framtider för andra människor, som står
precis bredvid dem, och ändå har man inte förmågan att ge.
Vi har fackliga förhandlingar där just förtroende, lojalitet och medmänsklighet
efterfrågas tex. genom att gå ner i lön för att alla ska få ha kvar sitt arbete. En del går direkt på sak och friställer dem.
Sen tar de ut sina bonusar.......
De som falskt spelat på arbetskamraternas lojalitet raserar allt vad orden lojalitet och mänsklighet står för, bara för att dom kan.

Hur smakar den middagen, den lyxen som man betalar med dessa pengar?
Hur mycket njuter man av värmen i det hus man värmer upp med dessa pengar?
Hur snygga är juvelerna som man bär runt sin nacke som är betalda av sådana
pengar?
Hur njuter man av sådana pengar?
Bankernas huvudpersoner gör det, näringslivets mitt gör det. Politikerna gör det, missbrukar sin position att fördela.
Skulle jag göra det om jag hade positionen?

Vi har en pott, potten börjar sina av olika anledningar och alla blir ombedda som inte ansvarar för potten att ta lite mindre. Efter förhandling backar alla dessa oansvariga och de tror att de gjort något för alla.
Efter en liten stund händer något vid ett annat bord, de ansvarigas bord. Helt plötsligt står en till, till bredden full pott där och de delar med jubel och musik den extra potten mellan sig.

Vi har sett det i alla tider, Kommandoran gjorde det, diktatorerna gjorde det, och vi i den här tiden gör det fortfarande. Missbrukar sin makt för sitt eget syfte.

Varför låter vi det få hända igen och igen och igen.

Finns det i oss överhuvudtaget att dela lika? 
Varför är det så att det bara delas ut potter i företag till några få? Varför är inte företag platta. En för alla, alla för en. 

Vem är värd mest, chefen, läkaren, politikern, kungen?
Vem är värd minst, arbetaren, undersköterskebiträdet, vaktmästaren, sopåkaren? 
Vem?

Min mamma gjorde en tavla en gång som vi fortfarande har i familjen.
"fem äro bjudna men tio är komna,
slå vatten i soppan och hälsa välkomna".

När ska vi slå vatten i soppan så vi vet att det kommer räcka till alla,
istället för att vi gömmer den goda buljongen till få förunnade och sen säger att soppan, den är slut och vi måste alla börja äta mindre.

Död åt kommandoran, länge leve Robin Hood!