Sand i mina fickor

Jag fick en gåva, ett liv. Mitt liv. Jag blev född av en mamma med en dödlig sjukdom som betydde ett val för henne. Ett av det svåraste val en mamma ska behöva ta kan jag tänka mig. Valet att be om att få avstå behandling så att det ofödda barnet ska få leva. Bokstavligen ge sitt eget liv till det nya livet som växer inuti henne.
Jag fick en gåva, som inte går annat än att ta emot. Utan krav, skuld, ingen återbetalning. Inget kan vara svårare att bära än att ha fått den gåvan, där du inte kan köpa dig fri med att göra en gentjänst, att återbetala.

Om alla olika trossamfund var ett sandkorn var i gudomlighet, så fyller de ändå endats en halv hink med sand tillsammans, och min mammas gåva är resten av hela sandlådan. En gåva som är som sommarvarm sand som mjukt smyger sig in mellan tår och fingrar, ljus, len och varm.

Du bygger en sandkaka av krav och skuld men den bara rämnar mellan dina fingrar. Tillbaka till sitt ursprung, ett med sanden igen.

I sanden skriver jag med en pinne, VÄRDIG. Jag börjar förstå att livet jag fått är en unik gåva, och jag hyllar min mamma som givit mig den vackraste av gåvor och att jag var den värdig.

Om jag stoppar ner handen i mina fickor märker jag, att jag alltid har lite sand i botten av mina fickor.