En söndagkväll fylldes kyrkan och ljusen fladdrade i kyrkofönstren.
Bänkarna var till bredden fyllda av människor som kom av olika anledningar.
Några för att få tröst, några för att få sällskap. Några för att höra några tänkvärda ord. Några för att höra musik.
Några för att få sjunga lite, några för att slippa tänka.
Alla hade en anledning att komma till kyrkan ikväll och jag blev glad att det
var så många som hade ett behov av kyrkan.
Jag tror på kyrkan, när den fungerar, att den kan ge glädje och trygghet.
Jag tror att vi behöver kyrkan men vi vågar oftast inte visa det. Och ändå är det
så enkelt. Du går in, du sitter ner, du lyssnar och väljer själv vad du ska tro.
Inga krav, inga måsten, ingen aktivitet, om du inte vill.
Jag gick till kyrkan ikväll, och jag är ingen frekvent besökare. Tvärt om egentligen, men jag känner alltid samma känsla. Frid, trygghet, värme.
I kväll fick jag en enorm bonus när min son sjöng, naket, bara han och ett piano och en gitarr, och tårarna trillade sakta ut efter min kind och jag kände hans pappas närvaro, och vi log tillsammans, som de stolta föräldrar vi är. På varsin sida av universum möttes vi och enades igen tack vare vår underbara son.
Bredvid mig sitter dottern och vi hållar varandra i handen och njuter.
Ikväll var sorgen borta och vi kände oss trygga, för en stund var vi hela och sången flög rakt in i allas våra hjärtan som balsam för själen.
Frid finns, den kommer till en när du minst anar det och en minuts lycka kan fylla hela din kropp så du kan gå vidare i livet.
Den gåvan fick jag ikväll. Tack Simon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar