Stora stövlar

Jag har en smärta i mitt hjärta. Jag har ett hål i min själ.
Jag har i hela mitt liv känt det som om jag stövlat runt i livet 
med ett par gigantiska, vuxna regnstövlar och i dom var mina
små barnafötter istoppade och jag försökte få med mig
stövlarna så gott det gick i de steg jag gick.
Jag fick knipa, riktigt knipa med tårna för att de skulle följa
med mig i livet, de där stora, vuxna stövlarna.

Så en dag när jag gick där med mina stövlar så slöt sig
himlen och en regnstorm kom och blixten träffade mig
i bröstet. Ner steg en dödsängel och stötte mig i bröstet 
och startade en storm.

Ett tag gick jag då med de stora stövlarna, i stormen, och det piskande
regnet i ansiktet och med ett blixtsvärd i mitt bröst. Och det var mörkt. Jag hörde svagt mumlande röster runt mig, men ingen röst nådde fram.

Långsamt har stormen bedarrat, regnet slutat att falla. Långsamt har jag vuxit i stövlarna och mörkret har skingrats, men blixten gjorde ett sår i mitt bröst, och jag har för alltid en smärta i mitt hjärta.

Den läker aldrig, den bara vilar bland tankar och ord.

Livets färger

Mitt engelska blod gjorde sig påmind den dagen min pappa gick bort. Pappa hade väldigt engelska och gamla koloristiska åsikter och vi debatterade ofta om olika saker. Han tog alltid till sin auktoritet för att vinna till sist. Hans argument höll sällan och var väldigt förlegade i modern tid. En av de sista sakerna som kom ikapp honom när hans kropp till sist gav vika för den femte hjärtinfarkten och slutet var nära, var att ingen är för gammal för att hinna se saker med nya ögon.

Min far hade en mycket fast övertygelse att färger på människors skinn inte skulle blandas ihop. Inga blandäktenskap var möjliga och att dejta en svart man skulle aldrig fått komma på tal hos oss om han fått bestämma. Invandrare var ett konstigt folk och att han själv hade vandrat in från ett annat land spelade ingen som helst roll. När jag sa att han inte kunde göra något åt om jag kom hem med en kille som var svart,för alla är lika värda, blev han stelt tyst och arg. Inget bet på min far och han förbjöd att detta fick hända. Ingen lyssnade alltför tydligt på honom och vi blandade upp oss och valde naturligtvis med hjärtat och inget annat.
Vår familj blev en alltmer salig blandning. Pappa engelsman, styvmor var tyska, jag gifte mig med en österrikare, en syster med en norrman och en annan med en finländare.
Så löpte livet på och en dag fick man då beskedet att pappa åkt in för sin hjärtinfarkt och det var kritiskt. Vi satt alla djupt berörda och väntade på besked när läkaren till sist kom in genom dörren och berättade att det var slut. De hade kämpat och pappa hade vaknat upp, tittat på läkaren och tackat honom för att han fanns där för honom. Hans ansikte hade varit stilla och ett leende hade lugnt spridits hos honom och sen hade han gått bort.
Vi tackade också läkaren mitt bland alla tårar och gav honom en kram och jag tog hans hand. När jag jämförde våra händer var hans fingrar så petita, välvårdade naglar och huden varmt….svart.

Den sista min pappa mötte var en läkare vars hud var svart och han fick äntligen möjlighet att möta sin rädsla för färger och pappa var utelämnad helt till hans expertis. Han fick den fantastiska gåvan i de sista rafflande sekunderna av livet att lära sig något och få använda sitt aktiva val. Ta emot hjälp och att få ge tillbaka och visa tacksamhet för något han varit avig mot hela sitt liv.