upp och ner

Vad 
vore livet
utan en uppförsbacke. 
Då vet du att snart kommer 
en skön nedförsbacke där du kan njuta.
Vinden i håret, lungorna fylls av ny luft och du 
kan lyfta blicken, se ut över vägen du valt, och njuta.
Väl där nere vid slutet av backen har du kanske sett en ny väg.
Då börjar en ny utmaning.I minnet ligger njutningen,och klättringen börjar om.

En vissling

Till varje liten del av livet
finns en melodi.
Varje liten melodi
förändrar och utvecklar livet.
Utvecklas vi blir varje melodi
vacker och meningsfull.
När vi hör någon annan vissla på vår egen melodi
möts vi plötsligt.

I mötet, lever musiken vidare.
Vi lever, lyssnar,
möts.
Och vi visslar.

glad sommar

En fuktig melankoni lägger sig över sommaren när det regnar. Vi stannar upp och lite förvirrat ställs undran , vad gör vi nu, när vi inte behöver planera och stressa för att hinna sola och picknicka och grilla och.......

I stället regnar det och sakta och oroande sprids det ett lite skamset lugn i kroppen. Är det verkligen okej att ta fram boken och lägga sig i soffan, att istället för att hurtigt tidigt gå upp för att dricka morgonkaffe i ottan tillsammans med de första solstrålarna när de nuddar trädgården, ligga kvar, under täcket och känna hur tyngdkraften drar en djupare och djupare ner i madrassen och, somna om.

Jag älskar när regnet ropar mitt namn genom de stora, plaskvåta dropparna.

"Står still, plask, ligg kvar, plask, gör inget, rör inget, plask."
 Låt den regnfuktiga melankonin fylla din kropp och din själ och hör det regniga vädrets jazztoner i den våta vegetationen och låt de regnfulla, gråa molnen sätta stämningen i sina oändligt gråa toner.
Att få börja sin sommar med ett renande, tvångslöst sommar regn är balsam för min själ. Regnet rinner utefter min lite frusna hud och allt är blött. Håret hänger i klasar längs min nacke och jag lyfter mitt ansikte mot skyn, och ler.

Nyckelpigan

Jag letar efter en öde äng. Där ställer jag mig mitt på och skriker. Högt skriker jag och alla knutar i hela kroppen trycker sig upp genom den trånga passagen, och slänger sig till slut ut ur stämbanden. Landar i sommaren, krockar med sommaren för skriket är inte i ton med bilden.
Jag böjer mig dubbelvikt och och fortsätter skrika. Tankarna blir tomma och skriket tar över hela kroppen och möter upp med ilska, sorg, förbannad besvikelse, spänner ifrån alla stängda känslor och tankar, oro över alltet. All död, fel beslut, nedtryckthet, feghet finns i skriket. Vrålet.
Tårarna fullkomligt forsar över mitt ansikte och jag har svårt att andas.
Lägger mig ner i gräset och jorden letar sig runt i mitt ansikte. Jag blundar och slutar existera.
Vet inte hur länge jag ligger där, i min egen ångest när jag känner något killa till
på kinden. Efter många kill öppnar jag lite på en ögat och kisar i det ljusa skenet.
Jag känner efter med handen och det följer med något.
I handen sitter en nyckelpiga, röd och vacker med några svarta prickar. Hon testar sina vingar lite förstrött i solvärmen. Kaxigt tar hon sats och använder min handflata som startbana, och lyfter.

Kan hon hitta glädje i livet som är så liten så kan jag, tänker jag och reser mig upp. Kroppen värker och jag är täckt med damm och torkade tårar.
Sakta följer jag nyckelpigans färd ut i livet igen.

Dörrar att öppna eller stänga

Tar vi livet förgivet? Tar jag livet förgivet? Har jag varit slarvig i mina val på livets resa. De beslut jag tagit påverkar alltid andra människor och hur mycket och starkt ska jag ta hänsyn till dem. Vart går gränsen för min lycka och andras lycka när de är sammanflätade.
När jag har sett till att de alla är sammanflätade, för det är jag som flätar livets fläta. Hur gör man då när det är trassel och vart går gränsen?
Tar jag saxen och klipper av trasslet i garntrådarna, och flätan faller isär.
Tar jag kardan och försöker karda ut det som fastnat för att sedan fortsätta på samma fläta?
Ska jag låta flätan vara och försöka se på den och acceptera begränsningen i att den aldrig blir hel.
Ska jag ångra att jag började fläta?
Bakom vilken dörr finner jag svaret?

Tar jag livet förgivet om jag ändå vill ha mer, fast jag är hel och ren, frisk och stark, mätt och trind.

De trassliga flätorna bildar bojor runt mina handleder och drar jag till skär dom in och orsakar smärta.
Låter jag dem bara vara där gör det inte ont men begränsar det jag vill göra, uppnå.
Finns det något som heter förbi, hur många val får man göra utan att tiden går ut.
Om jag tar saxen och klipper måste jag själv sopa bort allt garn.
Kardar jag kommer kraften till sist ta slut och bytas mot apati.
Lämnar jag flätan i fred vittrar den sönder, sakta innifrån, till sist.
Ska jag ångra mig, kommer bitterheten ta min själ.

Att leva var den absolut svåraste uppgiften här på jorden. Och ändå finns fortfarande utmaningen att lyckas bakom nästa dörr.

Frågan är vilken jag ska öppna.

En gullvivas vila

Nu gick du din väg, nu släppte du taget.
 Du lämnar oss i en fantastisk vacker tid,
 då allt står i knopp och vi får nu minnas dig,
 som om du planerat det,så att det inte ska göra lika ont att sakna dig, 
om vi fick omfamnas av naturens allt vackra.

 Som en doftande kaprifol fanns du
alltid där, vacker, inbjudande som din alltid öppna famn.
Som ett gullvivefält i full blom ler du mot mig och gör mig så innerligt glad.
Dina ögon glittrade alltid, som en insjö en sommardag, när de mötte mina och du kunde förmedla ren kärlek utan ett ord.
Du var in förlängda ranka till min moders arv och du stod mig alltid bi, när jag var liten och när jag sen blev stor. Om jag nånsin blev stor.
För dig fick jag vara liten och du kunde alltid trösta, lyssna, förstå.
Nu gick du din väg, och jag ska för alltid minnas dig och ditt namn stoppar jag i mitt hjärtas rum.
Så släpper jag taget om Dig Rakel, om en stund.

En stol

I mitt innersta rum finns en stol. Inte tre eller elva utan en stol. Den stolen är för mig allena. I mitt innersta rum får jag frid och lugn, där hämtar jag kraft och där finns ingen tid till stress.
Utanför mitt innersta rum finns fler rum som blir till mitt hus. I mitt hus finns mina närmaste och käraste.I mitt hus tar jag hand om min familj och där lyssnar jag på allt de har att säga. I mitt hus värnar och njuter jag om och med min familj.
I min trädgård kan du få sitta om du vill. I min trädgård bjuder jag in dig min vän. I min trädgård är det grönt och friskt och det porlar fram ett stilla vattenspel i olika nivåer. Det är som ljuv musik och i min trädgård är du, just du inbjuden precis som du är. Här får du vara, utan prestige eller krångel och jag tar dig på stort allvar, även när vi skojar och stojar.
I mitt innersta rum finns en stol.