Ett stopp

Står still.

Andas.
Tänker.
Letar svar.
Öppnar.
Släpper.
Väljer.
Ler.
Lever.

Tar nytt steg.

Tant för min tröja

Sitter i soffan efter en dag på jobbet och känner mig lite vardagstrött.
Bredvid mig i soffan sitter sonen. Han ser lite fundersam ut och till
sist säger han.
-Mamma vet du att du ser äldre ut än pappa. ( Till sanningen hör att mannen är sju år äldre, i vår ålder en evighet.)
-Va, gör jag, säger jag med en liten begynnande tupp i halsen.
-Varför tycker du det, frågar jag vidare, i hopp om att han menat tvärt om.
Inget ont om mannens utseende men han är ju helt gråhårig och lite rynkigare än jag är.
- Jo du ser ut som en tant och så har du en randig tröja på dig, på tvääären, betonar han.

En helt självklar beskrivning i hans värld och sen byter han fokus i ett nafs och springer och leker med annat.
Kvar sitter jag med min randiga tant-tröja och tröttheten fösvann inte direkt kan jag meddela.

Några dagar senare går jag på IKEA med dottern, som är vuxen, och i vanlig, men i våra tankar ovanlig ordning, blir vi tilltalade av 2 gulliga damer, men herregud vad ni är lika, systrar ?, säger den ena frågande.
Vi börjar skratta och tittar lite förläget på varandra. För varje gång vi är ute så händer detta fenomen. Människor nöjer sig sällan med att titta på oss lite leende utan de har ett behov av att  prata med oss. Berätta för oss att, vet ni hur lika ni är egentligen.
Varje gång blir det en komplimang för mig så klart och varje gång säger dottern tappert, ja vem vill inte vara lik dig lilla mamma, och ler lite pillimariskt.
 Vi blir lika förundrade varje gång för vi ser inte vår egen likhet till varandra. Men likafullt tillhör det vår vardag när vi är tillsammans. Jag klagar inte.
Så balansen blir återställd, tant med randig tröja, lik som en syster till min egen dotter. Jag är nöjd, vilker ihop den nytvättade randiga tröjan på tvären någon dag senare, och funderar om jag istället för, att lägga tröjan i byrån,  lägga den bland utsorterade tröjor.
-Nej, jag är tant för min tröja. Helt klart.

Reduktionsdags

På 60 och 70-talet var vi väldigt aktiva med att demonstrera, ockupera, protestera. I ca 40 år har vi nu varit tysta och tittat på hur olika färger på regeringar har bestämt allsköns olika hyss så det blir mer och mer uppåt i den lilla toppen och mindre och mindre har fallit ner till den stora massan av människor.
Och vad gör vi? Kör vi in traktorer med gödsel som fransmännen och dumpar framför någon regeringsbyggnad? 
Sist jag var i stan var det väldigt lite av traktorer där.

Går vi med plakat till regeringshuset och skriker ut vår frustration över utförsäljning, privatisering, utmjölkning av skattepengarna? 
Nej , vi hjälper till och servar med kontoöppning till cayman island för de privata ägarna, vi hjälper till att det privata näringslivet kan köpa våra vårdcentraler, skolor, åldringsvård och vi jobbar mer övertid, springer snabbare mellan jobb, vi jobbar hemma när vi vabbar, vi suddar ut våra arbetstider så en chef kan ringa i princip när som helst och du ska svara.
Vi låter våra gamla knapra alldeles för mycket medicin, svälta sig till sömns, dö i sitt eget kiss.
Vi låter våra barn vara i för stora klasser, undgå hjälpstöd i undervisning, läsa i trasiga böcker, ha för få vuxna i sin omgivning under skoltid. Leka i trasiga skolor, vara tvungna att byta skola för den första gick i konkurs.
Vi låter vårdcentraler betala ut vinster till toppen innan bokslut visar hur räkenskapsåret har gått. Vi får be om allmosor till rehabhjälp. Vi står i kö i långa rader till operationer och hjälp för pengarna räcker inte till.

Där är sanningen. Pengarna räcker inte till. Till de parasiter som kallar sig ägare som först ska ha sin vinstutdelning, bonusar och de chefer som har blivit felaktigt lovade en oförskämd hög lön och bonus. 
Bokslutresultaten visar sedan att pengarna var slut till vad det egentligen skulle gå till. Verksamheten. Skolan. Vården. Omsorgen av de behövande.

Och vi gör ingenting.
Vi pratade om hur det ser ut i vårt samhälle idag på en middag, jag och mina vänner  och frågan kom upp. Men hur gör man? Hur protesterar vi idag?
Vi har varit så tysta i så många år att vi inte längre vet hur vi gör när vi protesterar.

Snart är kassan tom för den vanliga människan. Det som var tanken en gång, vi lägger pengar i en pott så kan de som behöver kan få hjälp den dagen det blir aktuellt. Den potten är borta och slut vilken sekund som helst. Pensionspengarna är redan borta. Du behöver själv pensionsspara om du ska kunna gå i pension. Finns inga statliga medel kvar.

Det är dags att göra som gråkappan, reduktion. Ta tillbaka det som är folkets från "adeln", de som skott sig på den regeringsform som har rådit de sista åren. Vi vill ha våra pengar tillbaka, de som nu sitter på några få människors konto.

Nu måste vi ta reda på hur vi demonstrerar. Vi måste alla bli Karl den XI och ta tillbaka våra pengar så vi kan bli humanister igen.

Jag bär ditt hjärta, jag bär det i mitt hjärta

Jag bär ditt hjärta med mig, (jag bär det i mitt hjärta)

Jag är aldrig utan det, (vart jag än går, följer du mig, min älskade

Vad jag än åstadkommer, är det du som ligger bakom, min älskade).

Jag fruktar inte ödet, ( för du är mitt öde, min kära),

inte världen ( för skön är du, min sanna värld)

och det är du vad månen än har avsett

och vad solen än vill sjunga, det är du.

Här är den djupaste hemligheten som ingen vet

(här är rotens rot och knoppens knopp

och himmelens himmel av trädet som kallas liv;som växer

Högre än själen kan hoppas eller minnet kan gömmas)

occh det är miraklet, undret, som håller stjärnorna åtskilda

Jag bär ditt hjärta, jag bär det i mitt hjärta

E:E: Cummings

Till Janne

Nu gick du din väg, du tog någons hand och gick in i ljuset 
och mötte din nya tid.
Här, i den här världen får vi sörja och gråta och fundera
på alla frågor som finns runt de få svar som kommer till oss.

Jag fanns långt borta din sista tid på jorden, och ändå så nära.
Vi hade samtalat på våra promenader om nästan allt.
Allt utom hur man gör när en vän blir sjuk och hur man skjuter bort det tunga och rensar luften så att det går att andas i ens närvaro.

Men hur gör man när ens egen resväska, fylld med historia, är så tung
att man inte förmår att gå upp för den lilla backen som fanns mellan oss?

Hur gör man när tiden blir för lång, mellan gamla samtal och de nya som
borde ha ägt rum?

Jag landar i, efter en natt med tårar, med vetskapen att du nu vet allt.
Nu är du där, där man får svar. Nu är du där, där värk, smärta och oro är borta och du är nu där, där lugnet och ljuset och glädjen får nå ditt inre.

När jag inte förmådde mig att ta din kontakt och berätta att det inte gick
en dag för mig utan att jag tänkte på dig och din sista resa, 
då skrev jag en text för att någonstans få din förståelse och kanske din förlåtelse, 
att jag inte fanns aktivt vid din sida.
De här är till dig.

När orden tar slut kan vi nynna
När nynnandet tar slut kan vi lyssna
När vi inte hör något mer kan vi tänka
När tankarna tar slut kan vi andas
När luften tar slut finner vi frid.

Vila i frid Janne.

Födelsedagsönskan

Nu för tiden pratar många om att gå ur facebook, att det inte är något kul längre, att det inte är verklighet.
Det kan jag hålla med om till viss del. Vi kanske tar det enkla före det andra som tar lite mer tid och tanke bakom. Att det kanske skulle vara mödan värd att istället ringa till varandra eller kanske till och med att bestämma tid och plats för en fysisk träff.
Vi lämnar stor plats i cypervärlden för misstolkningar och vi känner oss ofta bortvalda och vi analyserar i våra tankar varför andra ibland uteblir med kontakt, eller ställer krav på mottagaren att höra av sig istället för att ta ansvar för sina egna behov av kontakt.
I den platta, svårtolkade världen i datalådan smyger sig många oroskänslor och funderingar vad vi menar, eftersom språket är enkelt, mimiken är ickeexisterande och nyansering i tonerna tysta.

Vi behöver tillfredställa alla våra sinnen i vår dialog med varandra och föga räcker facebook, instagram,sms eller mail till för att få fram våra behov av varandra.

Så dyker en dag upp som jag har haft idag. Min födelsedag. Och då räcker helt plötsligt alla skärmdialoger mer än nog. Värmen av alla grattisar jag fått idag gick inte att misstolka och jag tackar av hela mitt hjärta för era fina gratulationer. Tack!
Men om jag får önska mig en sak, då är det att när ni vill ha kontakt av någon, boka en träff. Tid ,plats och aktivitet. När ni sedan har gjort det, avboka inte för något annat, om ni möjligtvis inte ligger i flunsan, för när vi bokar av varandra känner man sig bortvald och inte respekterad.
Något roligare dök upp och förstabokningen åkte ner i prioritet.
Det är bra att hålla sig till ursprungsplanen, det ger respekt till varandra och visar att vi är viktiga för varandra, fanns det plats i kalendern vid bokningstillfället så har man oftast bokat av fel sak om man flyttar på träffar med vännen man bokade först med.
Så det är min födelsedagsönskan, hör av er till varandra med ett förslag på träff hela vägen. Vik den sen för er vän, vad som än dyker upp och njut av varandras sällskap.
Tack mina vänner för att ni prioriterade mig idag.

Kudden

Jag har blivit med kudde. Efter så många timmar av funderingar, ångest, träningsideer pendlingar mellan ätmani och svält så är det bara att konstatera. Jag har blivit med kudde på magen.
Något hände längs alla födelsedagars väg. Tidigare kunde man dra ner på ätandet ett par dagar så försvann stoppningen runt magen. Efter några födelsedagar till behövdes några veckor med disiplin, men den gick alltid sin väg.
Idag har jag försökt med detta ett flertal gånger och ingeting händer. Jo då några millimeter försvinner nog i stoppningen men det räcker sedan med att titta på en Finncrips för att magen ser ut som om någon satt in en automatpump och smack så är den tillbaka. Rund, mjuk och fullt stoppad.

Då äntligen tar jag det till mig. Jag har ju världens dyraste kudde på magen, och jag har nog aldrig aldrig arbetat så hårt med någonting i hela mitt liv för att skapa någonting, undermedvetet.
 Jag har ätit och tuggat och smörjt in och gråtit och skrattat och försökt klämma in den i byxor och hatat och lagt otaliga timmar av tankar runt den och nu får den vara kvar.
Den är min, den är mjuk och go, den är min reservtank om utifall jag skulle bli utan mat någon gång.

Idag ska jag se på den med ett leende och tänka, O vad jag tycker om dig, tack för att du har stannat på min kropp och fått mig att inse att du behövs.
Du behövs för att jag ska komma ihåg vad som är viktigt, att du ger mig en balans att insidan kanske behöver mer omsorg än utsidan. 
Du är vad du är och om magen ser ut som den gör, så är den min den med.

Så nu får den stanna och jag har helt enkelt blivit med kudde.
Och om jag tvivlar någon gång varför jag inte gör något åt den så räcker det att lyssna på min lilla son. -Mamma du har världens mjukaste och finaste mage att ligga på, säger han och borrar in sitt lilla huvud i min magkudde och somnar.