Man vill bli älskad

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.

Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt till vad pris som helst."


Hjalmar Söderbergs ord möter mig en förmiddag på en vägg i Fryshusets lokaler. En fantastisk energi fyller hela min kropp och man förundras när man får kliva in i en död mans huvud och se att allt lever vidare och bygger vidare på tolerans, tålamod och passion.

Vilka otroliga människor, som ger hela sitt liv, sina erfarenheter, sina dumheter och sin destruktiva tidigare kraft och gör det möjligt för så många som bara vill,att förändra, finnas i ett annat forum, lämna gäng, misär och annat. Ge nya chanser till alla oavsett allt.
Det var bla två själar som arbetar på fryshuset som delade med sig av sin historia och den var som alla andras i början. Vi föds, vi lär oss grunderna att överleva, vi tar ställning, vi går vidare. 
På fryshuset får dom kämpa för att bli accepterade i det "fina" rummet. Bland våra kugghjul, socialen, kommunen, staten men dom ger aldrig upp. 

Jag tänker på den lilla tävlingen som flourerar i ungdomarnas värld just nu. Bärsdrickar utmaning och jag tänker på hur de som gör utmaningen blir bemötta i kommentarer osv.
Kan vi lära oss något av fryshusets arbetssätt tänker jag om det är på riktigt att vi inte vill att ungdomarna ska dricka för mycket och tävla om det. Tror vi på fullaste allvar att gilla kommentarer och ta fram pekpinnen skulle göra att det inte skulle fortsätta.
Ta fram din magkänsla i det ögonblicket du blir kritiserad och uthängd att det du just gjort är dåligt, du borde veta bättre osv.....

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad."

Engagemang är fantastiskt men verktygen, tankarna hur vi gör kan ibland vara något som fortfarande för någon individ kan betyda det destruktiva. 
Fryshusets ledord kan hjälpa att komma rätt- tålamod, ödmjukhet och passion.

Nödlösning

Mannen gick för att hämta sonen och i skolan var tjejerna i klassen
väldigt koncentrerade och exalterade över helgens melodifestivalsvinnare, Yohio.
Det har även smugit sig in mobiltelefoner redan i några barns verklighet, så även vår son måste jag tillstå, och det är så spännande att få visa varandra.

När det så var dags att gå kom mannen och sonen att gå samtidigt som
några av tjejerna och det fortsattes att pratas och hyllas denna kille Yohio.
Då tröttnade John och sa,
jag har telefonnumret till Yohio.
Tjejerna tystnade tvärt och tittade stort.
Det är 112, sa han och gick med lugna steg hem.

För alltid

Fast livet vandrar framåt står allt ändå stilla.Vi utvecklas men har ändå allting kvar, i oss. Jag ser vår sårbarhet, och vi når till sist gråten som öppning.

Att kunna vända magsorgs smärta till ett stilla porlande av tårar som väter våra kinder, en sorg som gömts långt in i mörkret.

Att genom smärtan se att gråten är något befriande, att se sina barn kunna, äntligen öppna gråtens vattenfall och släppa på den tuffa, spända vuxenknutan i kroppen.

Att få se sitt barns stela rygghållning mjukna ihop till en katts kutiga, runda ryggrad och att få hålla, länge hans kropp så musklerna mjuknar och långsamt stryka handen längs huvudet och stilla vagga, mottaga sorgen och hjälpa genom att försöka överföra energi till den nu vuxna kroppen som en gång kunde hållas av bara mina armar.

Kämpiga livets tecken och spår, påminnelse av svunnen tid som för alltid kretsar i nuet och flätas in i dagliga gärningar och tankar.

Ansvar i livet som formas som en isbit av vind, vatten och värme, långsamt smälts men för evigt är frusen.

Hämta krafter igen, en dag till går, för resten av våra liv och vi levde oss igenom det svunna minnet igen.

Minnet av en förlust, en sorg, en övergivenhet. Så länge vi lever occh andas, finns händelsen kvar. Överraskar oss, överrumplar oss och vi kan se sårbarheten i oss människor, i dig, i mig, i världen.