God Jul

Fast - tiden är knapp
Fast - livet är svårt
Fast - vi blundar för varandra
Fast - våra ryggar bär på måsten
Fast - sorgen kommer 
Fast - vår bundenhet är osynlig
Fast - vi känner oss små






Finns - resten av din livstid
Finns - hjälp i svåra stunder
Finns - vi vid varandras sida
Finns - inga måsten 
Finns - tröst i ens närhet
Finns - en barnslig frihet
Finns - plats för var och en

Du bestämmer, du väljer väg.

God Jul.

Lycka är...en vän.

Lycka är att man kan lita på livets egen kraft. När jag minst tror det så läggs allt tillrätta och jag kan bara titta på utan att göra något för att det ska bli till.
 Tappade bort en kär vän för en tid sedan av olika anledningar.
I sorg och motgång tror jag vi vek ner våra huvuden och bara försökte
hålla balansen. hon med ett mycket tyngre ok än jag men ändå tyngd.
Jag har tänkt tusen och  åter tusen gånger på hur jag med min problemlösningshjärna skulle göra för att fixa det som gått sönder.
Men varje gång jag tänkte ut en väg så började det göra ont,
i mig, i min påse med livsår som ibland vaknar till liv och planen lades åt sidan. Gång på gång.

Till sist la jag ner alla förhoppningar och funderingar och gav upp.

Men, det är naturligtvis då det händer saker. När jag lagt kontrollen åt sidan, påverkan och funderingarna åt sidan, då börjar det hända saker.

Igår var jag och julhandlade alldeles själv och kunde ha valt annan tid, annan väg, annan parkeringsplats, annan alltihop. Men jag valde alla sakerna utan plan eller tanke och när jag just den här dagen valde att handla på den här platsen, ställa bilen på den här parkeringsrutan, valde den här tiden att gå hem, den här vägen till bilen så händer det som är bortom min kontroll.

Vännen tar sista trappsteget högst upp i trappan och vi möts ungefär en meter ifrån varandra. Med några stapplande ord och bultande hjärta för jag en liten dialog och hon möter mig i samtalet, och hon ler.

Hur gör vi med oss, frågar jag. Hon möter mig igen med en idé om middag efter jul. Och jag ler och min kropp ler och min själ ler.

Jul eller inte jul så är det väl fantastiskt i alla fall, livet.

Så får jag önske er alla en God jul och visa er att klappar och saker är i alla ära men,Lycka är.......att hitta en borttappad vän.

Medlaren

Sitter i bilkö till jobbet på morgonen och det ger en tid att tänka på många saker. Tankarna fastnar vid vilka olika roller vi har i vår gemenskap hos varandra. På jobbet, fritiden, mellan vänner och kolleger.
Kommer ni ihåg killen i filmen Dirty Dancing som när hon hör musik och smyger upp för trappan till personalens gemensamhetshus, kommer med två vattenmeloner?
 Han ser henne och börjar prata, tar med henne upp för trapporna och även senare i filmen återkommer hans roll som ett kitt mellan huvudrollerna, alltid förstående, lyssnar, förklarar, hindra bråk osv.
Medlaren.
Hur blir man medlaren och vem är medlaren i din omgivning?
Det är den mest värdefulla vännen som finns påstår jag.
Om det är du som är medlaren vill jag säga  till dig, du är en underbar person och jag vill tacka dig för att du alltid finns där, fyller ut tomrummen mellan de människor som är upptaagna av sig själva, de som på något sett alltid lyckas komma i centrum och höras och ta plats. Där finns du mellan dem och diplomatiskt får negativa laddningar att bli neutrala. Du får också dem som aldrig får synas att lysa för en stund när du så skickligt drar in dem i en konversation. Bjuder med på en fika eller promenad. Du är medlaren mellan de som hörs mest och de som inte hörs alls. 

Om inte du med ditt vackra hjärta fanns och gav hopp till alla andra skulle världen vare en fulare plats. Och om du någon gång skulle behöva bära för många vattenmeloner så tar jag en åt dig." I carry a watermelon for you any day".

Ett stopp

Står still.

Andas.
Tänker.
Letar svar.
Öppnar.
Släpper.
Väljer.
Ler.
Lever.

Tar nytt steg.

Tant för min tröja

Sitter i soffan efter en dag på jobbet och känner mig lite vardagstrött.
Bredvid mig i soffan sitter sonen. Han ser lite fundersam ut och till
sist säger han.
-Mamma vet du att du ser äldre ut än pappa. ( Till sanningen hör att mannen är sju år äldre, i vår ålder en evighet.)
-Va, gör jag, säger jag med en liten begynnande tupp i halsen.
-Varför tycker du det, frågar jag vidare, i hopp om att han menat tvärt om.
Inget ont om mannens utseende men han är ju helt gråhårig och lite rynkigare än jag är.
- Jo du ser ut som en tant och så har du en randig tröja på dig, på tvääären, betonar han.

En helt självklar beskrivning i hans värld och sen byter han fokus i ett nafs och springer och leker med annat.
Kvar sitter jag med min randiga tant-tröja och tröttheten fösvann inte direkt kan jag meddela.

Några dagar senare går jag på IKEA med dottern, som är vuxen, och i vanlig, men i våra tankar ovanlig ordning, blir vi tilltalade av 2 gulliga damer, men herregud vad ni är lika, systrar ?, säger den ena frågande.
Vi börjar skratta och tittar lite förläget på varandra. För varje gång vi är ute så händer detta fenomen. Människor nöjer sig sällan med att titta på oss lite leende utan de har ett behov av att  prata med oss. Berätta för oss att, vet ni hur lika ni är egentligen.
Varje gång blir det en komplimang för mig så klart och varje gång säger dottern tappert, ja vem vill inte vara lik dig lilla mamma, och ler lite pillimariskt.
 Vi blir lika förundrade varje gång för vi ser inte vår egen likhet till varandra. Men likafullt tillhör det vår vardag när vi är tillsammans. Jag klagar inte.
Så balansen blir återställd, tant med randig tröja, lik som en syster till min egen dotter. Jag är nöjd, vilker ihop den nytvättade randiga tröjan på tvären någon dag senare, och funderar om jag istället för, att lägga tröjan i byrån,  lägga den bland utsorterade tröjor.
-Nej, jag är tant för min tröja. Helt klart.

Reduktionsdags

På 60 och 70-talet var vi väldigt aktiva med att demonstrera, ockupera, protestera. I ca 40 år har vi nu varit tysta och tittat på hur olika färger på regeringar har bestämt allsköns olika hyss så det blir mer och mer uppåt i den lilla toppen och mindre och mindre har fallit ner till den stora massan av människor.
Och vad gör vi? Kör vi in traktorer med gödsel som fransmännen och dumpar framför någon regeringsbyggnad? 
Sist jag var i stan var det väldigt lite av traktorer där.

Går vi med plakat till regeringshuset och skriker ut vår frustration över utförsäljning, privatisering, utmjölkning av skattepengarna? 
Nej , vi hjälper till och servar med kontoöppning till cayman island för de privata ägarna, vi hjälper till att det privata näringslivet kan köpa våra vårdcentraler, skolor, åldringsvård och vi jobbar mer övertid, springer snabbare mellan jobb, vi jobbar hemma när vi vabbar, vi suddar ut våra arbetstider så en chef kan ringa i princip när som helst och du ska svara.
Vi låter våra gamla knapra alldeles för mycket medicin, svälta sig till sömns, dö i sitt eget kiss.
Vi låter våra barn vara i för stora klasser, undgå hjälpstöd i undervisning, läsa i trasiga böcker, ha för få vuxna i sin omgivning under skoltid. Leka i trasiga skolor, vara tvungna att byta skola för den första gick i konkurs.
Vi låter vårdcentraler betala ut vinster till toppen innan bokslut visar hur räkenskapsåret har gått. Vi får be om allmosor till rehabhjälp. Vi står i kö i långa rader till operationer och hjälp för pengarna räcker inte till.

Där är sanningen. Pengarna räcker inte till. Till de parasiter som kallar sig ägare som först ska ha sin vinstutdelning, bonusar och de chefer som har blivit felaktigt lovade en oförskämd hög lön och bonus. 
Bokslutresultaten visar sedan att pengarna var slut till vad det egentligen skulle gå till. Verksamheten. Skolan. Vården. Omsorgen av de behövande.

Och vi gör ingenting.
Vi pratade om hur det ser ut i vårt samhälle idag på en middag, jag och mina vänner  och frågan kom upp. Men hur gör man? Hur protesterar vi idag?
Vi har varit så tysta i så många år att vi inte längre vet hur vi gör när vi protesterar.

Snart är kassan tom för den vanliga människan. Det som var tanken en gång, vi lägger pengar i en pott så kan de som behöver kan få hjälp den dagen det blir aktuellt. Den potten är borta och slut vilken sekund som helst. Pensionspengarna är redan borta. Du behöver själv pensionsspara om du ska kunna gå i pension. Finns inga statliga medel kvar.

Det är dags att göra som gråkappan, reduktion. Ta tillbaka det som är folkets från "adeln", de som skott sig på den regeringsform som har rådit de sista åren. Vi vill ha våra pengar tillbaka, de som nu sitter på några få människors konto.

Nu måste vi ta reda på hur vi demonstrerar. Vi måste alla bli Karl den XI och ta tillbaka våra pengar så vi kan bli humanister igen.

Jag bär ditt hjärta, jag bär det i mitt hjärta

Jag bär ditt hjärta med mig, (jag bär det i mitt hjärta)

Jag är aldrig utan det, (vart jag än går, följer du mig, min älskade

Vad jag än åstadkommer, är det du som ligger bakom, min älskade).

Jag fruktar inte ödet, ( för du är mitt öde, min kära),

inte världen ( för skön är du, min sanna värld)

och det är du vad månen än har avsett

och vad solen än vill sjunga, det är du.

Här är den djupaste hemligheten som ingen vet

(här är rotens rot och knoppens knopp

och himmelens himmel av trädet som kallas liv;som växer

Högre än själen kan hoppas eller minnet kan gömmas)

occh det är miraklet, undret, som håller stjärnorna åtskilda

Jag bär ditt hjärta, jag bär det i mitt hjärta

E:E: Cummings

Till Janne

Nu gick du din väg, du tog någons hand och gick in i ljuset 
och mötte din nya tid.
Här, i den här världen får vi sörja och gråta och fundera
på alla frågor som finns runt de få svar som kommer till oss.

Jag fanns långt borta din sista tid på jorden, och ändå så nära.
Vi hade samtalat på våra promenader om nästan allt.
Allt utom hur man gör när en vän blir sjuk och hur man skjuter bort det tunga och rensar luften så att det går att andas i ens närvaro.

Men hur gör man när ens egen resväska, fylld med historia, är så tung
att man inte förmår att gå upp för den lilla backen som fanns mellan oss?

Hur gör man när tiden blir för lång, mellan gamla samtal och de nya som
borde ha ägt rum?

Jag landar i, efter en natt med tårar, med vetskapen att du nu vet allt.
Nu är du där, där man får svar. Nu är du där, där värk, smärta och oro är borta och du är nu där, där lugnet och ljuset och glädjen får nå ditt inre.

När jag inte förmådde mig att ta din kontakt och berätta att det inte gick
en dag för mig utan att jag tänkte på dig och din sista resa, 
då skrev jag en text för att någonstans få din förståelse och kanske din förlåtelse, 
att jag inte fanns aktivt vid din sida.
De här är till dig.

När orden tar slut kan vi nynna
När nynnandet tar slut kan vi lyssna
När vi inte hör något mer kan vi tänka
När tankarna tar slut kan vi andas
När luften tar slut finner vi frid.

Vila i frid Janne.

Födelsedagsönskan

Nu för tiden pratar många om att gå ur facebook, att det inte är något kul längre, att det inte är verklighet.
Det kan jag hålla med om till viss del. Vi kanske tar det enkla före det andra som tar lite mer tid och tanke bakom. Att det kanske skulle vara mödan värd att istället ringa till varandra eller kanske till och med att bestämma tid och plats för en fysisk träff.
Vi lämnar stor plats i cypervärlden för misstolkningar och vi känner oss ofta bortvalda och vi analyserar i våra tankar varför andra ibland uteblir med kontakt, eller ställer krav på mottagaren att höra av sig istället för att ta ansvar för sina egna behov av kontakt.
I den platta, svårtolkade världen i datalådan smyger sig många oroskänslor och funderingar vad vi menar, eftersom språket är enkelt, mimiken är ickeexisterande och nyansering i tonerna tysta.

Vi behöver tillfredställa alla våra sinnen i vår dialog med varandra och föga räcker facebook, instagram,sms eller mail till för att få fram våra behov av varandra.

Så dyker en dag upp som jag har haft idag. Min födelsedag. Och då räcker helt plötsligt alla skärmdialoger mer än nog. Värmen av alla grattisar jag fått idag gick inte att misstolka och jag tackar av hela mitt hjärta för era fina gratulationer. Tack!
Men om jag får önska mig en sak, då är det att när ni vill ha kontakt av någon, boka en träff. Tid ,plats och aktivitet. När ni sedan har gjort det, avboka inte för något annat, om ni möjligtvis inte ligger i flunsan, för när vi bokar av varandra känner man sig bortvald och inte respekterad.
Något roligare dök upp och förstabokningen åkte ner i prioritet.
Det är bra att hålla sig till ursprungsplanen, det ger respekt till varandra och visar att vi är viktiga för varandra, fanns det plats i kalendern vid bokningstillfället så har man oftast bokat av fel sak om man flyttar på träffar med vännen man bokade först med.
Så det är min födelsedagsönskan, hör av er till varandra med ett förslag på träff hela vägen. Vik den sen för er vän, vad som än dyker upp och njut av varandras sällskap.
Tack mina vänner för att ni prioriterade mig idag.

Kudden

Jag har blivit med kudde. Efter så många timmar av funderingar, ångest, träningsideer pendlingar mellan ätmani och svält så är det bara att konstatera. Jag har blivit med kudde på magen.
Något hände längs alla födelsedagars väg. Tidigare kunde man dra ner på ätandet ett par dagar så försvann stoppningen runt magen. Efter några födelsedagar till behövdes några veckor med disiplin, men den gick alltid sin väg.
Idag har jag försökt med detta ett flertal gånger och ingeting händer. Jo då några millimeter försvinner nog i stoppningen men det räcker sedan med att titta på en Finncrips för att magen ser ut som om någon satt in en automatpump och smack så är den tillbaka. Rund, mjuk och fullt stoppad.

Då äntligen tar jag det till mig. Jag har ju världens dyraste kudde på magen, och jag har nog aldrig aldrig arbetat så hårt med någonting i hela mitt liv för att skapa någonting, undermedvetet.
 Jag har ätit och tuggat och smörjt in och gråtit och skrattat och försökt klämma in den i byxor och hatat och lagt otaliga timmar av tankar runt den och nu får den vara kvar.
Den är min, den är mjuk och go, den är min reservtank om utifall jag skulle bli utan mat någon gång.

Idag ska jag se på den med ett leende och tänka, O vad jag tycker om dig, tack för att du har stannat på min kropp och fått mig att inse att du behövs.
Du behövs för att jag ska komma ihåg vad som är viktigt, att du ger mig en balans att insidan kanske behöver mer omsorg än utsidan. 
Du är vad du är och om magen ser ut som den gör, så är den min den med.

Så nu får den stanna och jag har helt enkelt blivit med kudde.
Och om jag tvivlar någon gång varför jag inte gör något åt den så räcker det att lyssna på min lilla son. -Mamma du har världens mjukaste och finaste mage att ligga på, säger han och borrar in sitt lilla huvud i min magkudde och somnar.

Under täcket finns det kraft

Fortfarande vilar jorden under ett säkert täcke
av kyla och snö.
Lite försiktigt undrar jorden hur det skulle bli
om den blottade sin skrud för tidigt.
Späd som en outvecklad snödroppe,
svag som en förtidigt framkommen knopp, 
skulle den då förgöras och aldrig hämta sig igen.

Under det tjocka täcket som skydd förbereder
den sig och samlar all kraft tills det är dags att
blotta sin kropp och förändra, utveckla hela sin 
potensial, och inte vända bakåt utan med full kraft gå framåt, mot våren och full blomning.

Jorden väntar, tålmodigt och förstående på tiden som kommer.

Tiden som visar vägen, att få lägga sin blomning i solens famn.
Vi vet att naturen vågar,
vi vet att den litar på att blomningen får stå kvar,
och att kylan inte väljer att krossa den nya klädnaden.

Men för nu vilar den, och drömmer om framtiden  och den drömmer om modet att våga gå vidare.
Kraften har den inom sig och tidvalet kommer naturligt.
Att vänta är aldrig fel, men att efter väntan kommer handling, och i handling kan man blomma till fullo. Så om du känner dig som jorden, som en späd knopp, samla kraft och ta rygg på våren och blomma ut i full blom. Du kan själv välja vilken blomma du vill bli.

Sång som läker

En söndagkväll fylldes kyrkan och ljusen fladdrade i kyrkofönstren.
Bänkarna var till bredden fyllda av människor som kom av olika anledningar.

Några för att få tröst, några för att få sällskap. Några för att höra några tänkvärda ord. Några för att höra musik.
Några för att få sjunga lite, några för att slippa tänka.

Alla hade en anledning att komma till kyrkan ikväll och jag blev glad att det
var så många som hade ett behov av kyrkan.

Jag tror på kyrkan, när den fungerar, att den kan ge glädje och trygghet.

Jag tror att vi behöver kyrkan men vi vågar oftast inte visa det. Och ändå är det
så enkelt. Du går in, du sitter ner, du lyssnar och väljer själv vad du ska tro.
Inga krav, inga måsten, ingen aktivitet, om du inte vill.

Jag gick till kyrkan ikväll, och jag är ingen frekvent besökare. Tvärt om egentligen, men jag känner alltid samma känsla. Frid, trygghet, värme.

I kväll fick jag en enorm bonus när min son sjöng, naket, bara han och ett piano och en gitarr, och tårarna trillade sakta ut efter min kind och jag kände hans pappas närvaro, och vi log tillsammans, som de stolta föräldrar vi är. På varsin sida av universum möttes vi och enades igen tack vare vår underbara son.

Bredvid mig sitter dottern och vi hållar varandra i handen och njuter.

Ikväll var sorgen borta och vi kände oss trygga, för en stund var vi hela och sången flög rakt in i allas våra hjärtan som balsam för själen.

Frid finns, den kommer till en när du minst anar det och en minuts lycka kan fylla hela din kropp så du kan gå vidare i livet.
Den gåvan fick jag ikväll. Tack Simon.

Tårar

     Även 
     salta 
     tårar
     på 
     din 
     kind 
     torkar
     upp 
     i 
     solsken                                           

Behöver vi tysthet?

Härom dagen åkte jag tunnelbana in till stan och det var ett tag sen jag
gjorde det. Jag klev på och hittade en plats, slog mig ner och som det alltid gör fylldes vagnen med fler passagerare för varje station. Jag försvann i mina egna tankar en stund och lät blicken fara ut genom fönstret. Efter några stationer vände jag blicken in mot vagnen och blev förundrad. I varje resenärs hand fanns en telefon. Ja det heter ju annat nu för tiden, Iphone, smartphone...säkert annat också. Det var egentligen ingen skillnad i åldrar. ung, medel och äldre. Samma maskin i handen. 
Många hade trådar som gick upp i öronen så de fick in vad de höll på med riktigt nära, in i huvudet.
Brus, musikbrus, bildbrus, kontaktbrus, samtalsbrus, brus till hjärnan. 

När jag åkte tunnelbana till mitt jobb för länge sedan, många många år sedan, var färden en slags vila. Man åkte oftast själv så ingen kontakt med andra behövdes. Läste inget så ingen ansträngning att förstå text. Tänkte knappt utan man var stilla, vilande. Inga sinnen arbetade utan de fick en gratis vila.

Idag för man in kommunikation till sitt huvud, man pressar in så varje sekund blir effektivt utnyttjad, med musik, instagram, facebook, samtal, sms, mms.

Var kan vi vila? När vi dör?
Varför vill vi inte vila, i tysthet? Är vi rädda för den?
Är vi trötta, rastlösa, förvirrade själar för att vi inte tar oss tid
att vara i tystnaden?
Hur gör alla som har dubbla saker på gång hela tiden?
Tänker ut middag samtidigt som man går igenom instagrambilderna och kanske lägger upp en egen i förbifarten.
Tar jobb-beslut på vägen hem och svarar på några sms, för att idag är inte arbetsavtalet så tydligt att man vet när ens arbetstid slutar. 
Förr, på stenåldern tog man sin portfölj och gick hem klockan fem och arbetstiden var till enda.
Idag är de flesta uppkopplade dygnet runt.
Var kan vi vila?
Ta av er hörlurarna, stäng av iphonen och koppla ur datorn, ipaden och andas in dig själv.
Vad kan hända? Ingenting! Det enda som händer är att du hör tystnaden.

Pang Draken är död

Av barn får man höra sanningen brukar man säga och jag fick mina
fiskar varma häromdagen.
Mitt hjärta satt i soffan härom kvällen och vi pratade lite
först om var man var när man var död.

Efter lite tankar sa han - alla får vänta i himlen på
att bli födda och då väljer man mamma och pappa.

Det blev lite tyst sen sa han vidare- nästa gång, då ska jag 
välja några andra föräldrar för ni är arga på mig ibland.

Aj, tyst tog jag emot svärdshugget och log mitt mest madonna
lika leende för att se om han ändrade sig när han såg min
väna, mamma lika uppenbarelse.

Men draken ska dö....

När han sen hade tänkt lite till sa han. -Mamma har du varit 
smal någon gång, till exempel när du var ung?

Pang, draken är död, och jag blödde i tysthet.

Sanningen, den gör ont ibland men är ack så nyttigt att höra.

Död åt kommandoran !

Hur värdesätter vi vår nästa medmänniska?
I arbetslivet verkar det vara väldigt svårt att upprätthålla en
medmänsklighet.
Vi läser om människor som har mandat att bestämma löner,
arbetsvillkor och framtider för andra människor, som står
precis bredvid dem, och ändå har man inte förmågan att ge.
Vi har fackliga förhandlingar där just förtroende, lojalitet och medmänsklighet
efterfrågas tex. genom att gå ner i lön för att alla ska få ha kvar sitt arbete. En del går direkt på sak och friställer dem.
Sen tar de ut sina bonusar.......
De som falskt spelat på arbetskamraternas lojalitet raserar allt vad orden lojalitet och mänsklighet står för, bara för att dom kan.

Hur smakar den middagen, den lyxen som man betalar med dessa pengar?
Hur mycket njuter man av värmen i det hus man värmer upp med dessa pengar?
Hur snygga är juvelerna som man bär runt sin nacke som är betalda av sådana
pengar?
Hur njuter man av sådana pengar?
Bankernas huvudpersoner gör det, näringslivets mitt gör det. Politikerna gör det, missbrukar sin position att fördela.
Skulle jag göra det om jag hade positionen?

Vi har en pott, potten börjar sina av olika anledningar och alla blir ombedda som inte ansvarar för potten att ta lite mindre. Efter förhandling backar alla dessa oansvariga och de tror att de gjort något för alla.
Efter en liten stund händer något vid ett annat bord, de ansvarigas bord. Helt plötsligt står en till, till bredden full pott där och de delar med jubel och musik den extra potten mellan sig.

Vi har sett det i alla tider, Kommandoran gjorde det, diktatorerna gjorde det, och vi i den här tiden gör det fortfarande. Missbrukar sin makt för sitt eget syfte.

Varför låter vi det få hända igen och igen och igen.

Finns det i oss överhuvudtaget att dela lika? 
Varför är det så att det bara delas ut potter i företag till några få? Varför är inte företag platta. En för alla, alla för en. 

Vem är värd mest, chefen, läkaren, politikern, kungen?
Vem är värd minst, arbetaren, undersköterskebiträdet, vaktmästaren, sopåkaren? 
Vem?

Min mamma gjorde en tavla en gång som vi fortfarande har i familjen.
"fem äro bjudna men tio är komna,
slå vatten i soppan och hälsa välkomna".

När ska vi slå vatten i soppan så vi vet att det kommer räcka till alla,
istället för att vi gömmer den goda buljongen till få förunnade och sen säger att soppan, den är slut och vi måste alla börja äta mindre.

Död åt kommandoran, länge leve Robin Hood!

Hopp

Med hopp......

förlängs livet!

Livets slinga

När orden tar slut kan vi nynna

När nynnandet tar slut kan vi lyssna

När vi inte hör något mer kan vi tänka

När tankarna tar slut kan vi andas

När luften tar slut finner vi frid.