Roadtrip

Nu ligger jag i det sista hotellets säng denna sista natt
på roadtripen och bredvid ligger min ängel
Och i extrasängen har mannen knökat sig ner.
En sista sträcka sen kan allt bli vardag igen
Och i minnet finns fantastiska tårtbitar av städer, vyer,
Bilder av ett varmt och vackert europa.

Men något var förändrat. Jag är uppvuxen med att
Varje sommar bli inmonterad i bil och husvagn med syskonen och
Sedan bli runtkörd på autobahn, småvägar och släktingar i just
Europa.
När jag blev vuxen körde jag upp och ner för autostradarna mellan
Sverige-österrike-schweiz tillsammans med dåvarande mannen och
Två änglar i baksätet.
Idag körde jag, turistade, fotograferade och åt på uteserveringar i hela europa
Med en känsla av oro. Ett högt rop, en snabb bil för nära, en stor lastbil,
En öppen plats full med människor, en bro, alltid hade jag en sökande
Radarblick ,som en Säpovakt, på om det fanns en hotbild i närheten.

Vad har vi gjort med vårt europa.
Vad har vi skapat för oro hos dessa människor
Som gör varandra illa. Öst som väst, tro eller otro, vi ska ju dela den här världen tillsammans.
Ingen är perfekt i denna värld, och kanske heller inte i nästa.
Men om vi inte börjar älska vår nästa och försöker hjälpa varandra, se varandra och
Känna för varandra med kärlek har vi gått förlorade.
Jag har tur, jag kan knöka in min lilla familj i bilen välbehållna och strax
Ta av mig säpoglasögonen och parkera hemma, men inte alla som är runt i europa
Har haft samma tur.
Kan vi ändra på det som nu sker genom att se alla som behöver bli sedda, känna med alla
Som behöver få värme, och dela med oss till alla som har något behov?
Det är frågan?