tisdag 29 september 2015

Helmut

Idag för 20 år sedan ringde telefonen och inget blev mera sig likt.
Idag för 20 år sedan svarade jag i telefonen och samtidigt som jag fick meddelande om dig att du slutat ditt liv på jorden tittade jag in i två par barnögon som aldrig mer skulle få se sin pappa och jag skulle vara den som skulle vara tvungen att berätta det för dem.
Idag, den 29 september för tjugo år sedan slutade vårt gemensamma liv och du tvärvände möjligheten att vi tillsammans skulle vara stödjande, stolta, oroliga, villkorslöst älskande föräldrar till våra barn. Istället fick jag ta facklan i min egen hand och ensam försöka hitta vägen till alla frågor. Och det var miljoner frågor som kom. Om allt. 
Jag kan bara förställa mig vad du gick igenom de sista timmarna ute på landet innan du till sist, någonstans tog ett beslut att det alternativet du valde skulle vara det bästa.
Det har inte gått en dag sedan den här dagen som jag inte har tänkt att vi skulle ha kunnat laga det som gick sönder i dig, om jag hade vetat vad hjälp hade varit för dig. 
Vi var ju i vår egen limbo med separationstiden 6 månader innan skilsmässa och jag var övertygad om att du skulle må bättre, bara jag inte var i närheten av dig och påminde om vad som varit.
Vi reagerar alla olika när vi på vår väg i livet plötsligt blir stående och det ligger ett stort gigantiskt fällt träd över vår väg och vi kan inte bara ignorera det utan man måste ha någon slags åtgärdsplan för att komma sig vidare på livets väg.
Min åtgärdsplan var att bära oket, att ta på mig skulden av din handling. Då var jag åtminstone någon i ditt liv. Då var jag inte helt utraderad som jag kände mig i samband med allas åsikter och handlingar i samband med en människas död.
Jag blev aldrig arg på dig Helmut, som annars är en vanlig reaktion i samband med självmord. Jag kände allt för väl din ångest, din smärta, ditt försök att bara försöka få bort det tunga som omgav dig din sista tid.
Min empati för dig sträckte sig ut i oändlighet, i tysthet för det fanns så mycket jobb att utföra, känslor att stödja, ord som skulle sägas, handlingar som skulle förklaras, försäkringsbolag som man skulle föra krig med, jobb som man var tvungen att jobba, barn som man ville finnas nära. Egna berg och dalbana känslor man skulle hantera. Jag var 30 år och jag visste inte hur jag skulle hantera allt som sköljde över mig. Det var mycket nog att vi skulle försöka hantera en skilsmässa men den frågan försvann som en klick smält smör i pannan när din handling kom in och ut ur min telefon den dagen. 
Barnen tittar på mig och förstår av mitt tonfall och mina frågor, trots ansträngning att försöka få frågorna så neutrala som möjligt för att inte avslöja vad ämnet var. Jag lägger på telefonen och de bombarderar mig med frågor och jag säger de tyngsta av alla ord som kan komma ur en mammas mun. Vi kan inte åka till landet till er pappa, han finns inte längre. Han är tyvärr död.

Alla barn reagerar olika i en chocksituation. Någon blir outhärdligt ledsen, någon blir hyperaktiv, någon blir tyst, någon blir arg. Våra barn reagerade en med outhärdlig ledsamhet och en med hyperaktivitet. Och jag Helmut, jag blev en soldat.
Det passerade människor genom vår lägenhet hela dagen och hela kvällen och jag tröstade, kokade kaffe, kollade barnen, ringde samtal, ringde och informerade de som skulle tänkas behöva veta om din död.Jag stod i givakt för vad som än kunde tänkas komma i ett nytt anfall.
 Jag har under de här tjugo åren varit en soldat i de flesta lägen när det handlade om din död och jag har försökt att hantera allt som kan tänkas hända i undantagstillstånd och jag har skyddat och krigat för vår lilla trupp så som jag har ansett bäst. Jag har gjort miljoner misstag, så många fler än om du hade funnits kvar och vi tillsammans hade tagit besluten. Men det är ok Helmut, vad vet man om livet egentligen, om vad som gör ont, om vad som kan sätta igång smärtan och vad man gör för att den ska ta slut.
Idag vill jag återigen hylla dig Helmut för din outtröttliga härlighet som pappa, som rolig och påhittig, som outtröttlig vänlig, som den bästa bror själv till dina  syskon, till dina bröder och din syster. Och en helt okej man till mig, den tiden som våra vägar var enade. Om livet är en tavla gick du ibland utanför ramarna i ett äktenskap. Men vem är jag att döma dig eller någon annan för den delen. Vi har alla ansvar för våra egna liv och idag har jag sedan länge tagit av mig skuldcapen för din död. 
En liten skuldmössa har jag fortfarande på mig för det är självklart att vi har en påverkande del i våra näras liv, våra handlingar får naturligtvis konsekvenser för andra. Och för mig är det ok, jag var någon för dig en gång, vi har för alltid två underbara barn som vi ska vara stolta över och vi har förhoppningsvis lärt oss signalerna som kan komma när en människa mår dåligt.
Många är det som saknar dig, ditt sätt, din humor, ditt skratt, din tofs i nacken, din svarta ring på pekfingret, din mustasch som du till sist vågade raka av dig trots dina rädsla att visa dina skrattränder i ansiktet, din matlagning, din guldtand när du skrattade, ditt spelande under armhålan!, din förkärlek för ditt hemland och din familj där, dina benvärmare och dina drömmar på Ingarö. 
Många saknar dig helt enkelt och jag är fortfarande en av dom.
Vi ses Helmut! Kärlek till dig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar