Igår träffade jag farbror Lynch för första gången. Det är en avlägsen släkting som i hela mitt liv funnits i familjen men jag aldrig träffat. Farbror Lynch är också släkt med döden.
Jag hälsade på honom och såg in i hans ansikte och visste inte riktigt hur och vad jag skulle tycka om honom. Att jag inte tycker om honom vet jag för vår familj skulle må mycket bättre utan honom och han har tagit många i min familj till sin närhet, alldeles för tidigt och alldeles för många.
Nu kan jag alltså titta in i hans ansikte själv och han pressar mig att ta en massa beslut och åtgärder som jag annars sluppit.
Han har gett mig oro och han har gett mig min dödlighet i sikte.
Att få träffa farbror Lynch är en tveeggad känslokamp för jag är samtidigt så överväldigad och tacksam till min äldsta syster som kämpat i flera år för att undersöka, leta, läsa och till sist fastställa tillsammans med sjukvården att Lynch syndrom är en verklighet i vår familj och att vetskapen nu om risken att få cancer är en utopiskt hög risk hos mig, det gör samtidigt att hon kanske har räddat mitt liv och jag slipper i alla fall vika in för tidigt från livets väg som så många i min familj fått göra, och kan nu istället fokusera på att förebygga, ingå i ett program med kontroller, operationer och det som behövs för att vara kvar, här i livet.
Så farbror Lynch, förvänta dig ingen familjär kram ifrån den här delen av familjen utan förbered dig på en iskall, korrekt men långtgående starkt elak behandling . Du kan få en bild på väggen, men bara för att påminna oss om att ingen vill hänga med dig och ingen kommer att komma om du bjuder in till dans.
Slaget har börjat, bring it on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar