Till Janne

Nu gick du din väg, du tog någons hand och gick in i ljuset 
och mötte din nya tid.
Här, i den här världen får vi sörja och gråta och fundera
på alla frågor som finns runt de få svar som kommer till oss.

Jag fanns långt borta din sista tid på jorden, och ändå så nära.
Vi hade samtalat på våra promenader om nästan allt.
Allt utom hur man gör när en vän blir sjuk och hur man skjuter bort det tunga och rensar luften så att det går att andas i ens närvaro.

Men hur gör man när ens egen resväska, fylld med historia, är så tung
att man inte förmår att gå upp för den lilla backen som fanns mellan oss?

Hur gör man när tiden blir för lång, mellan gamla samtal och de nya som
borde ha ägt rum?

Jag landar i, efter en natt med tårar, med vetskapen att du nu vet allt.
Nu är du där, där man får svar. Nu är du där, där värk, smärta och oro är borta och du är nu där, där lugnet och ljuset och glädjen får nå ditt inre.

När jag inte förmådde mig att ta din kontakt och berätta att det inte gick
en dag för mig utan att jag tänkte på dig och din sista resa, 
då skrev jag en text för att någonstans få din förståelse och kanske din förlåtelse, 
att jag inte fanns aktivt vid din sida.
De här är till dig.

När orden tar slut kan vi nynna
När nynnandet tar slut kan vi lyssna
När vi inte hör något mer kan vi tänka
När tankarna tar slut kan vi andas
När luften tar slut finner vi frid.

Vila i frid Janne.