tisdag 12 juni 2012

Nyckelpigan

Jag letar efter en öde äng. Där ställer jag mig mitt på och skriker. Högt skriker jag och alla knutar i hela kroppen trycker sig upp genom den trånga passagen, och slänger sig till slut ut ur stämbanden. Landar i sommaren, krockar med sommaren för skriket är inte i ton med bilden.
Jag böjer mig dubbelvikt och och fortsätter skrika. Tankarna blir tomma och skriket tar över hela kroppen och möter upp med ilska, sorg, förbannad besvikelse, spänner ifrån alla stängda känslor och tankar, oro över alltet. All död, fel beslut, nedtryckthet, feghet finns i skriket. Vrålet.
Tårarna fullkomligt forsar över mitt ansikte och jag har svårt att andas.
Lägger mig ner i gräset och jorden letar sig runt i mitt ansikte. Jag blundar och slutar existera.
Vet inte hur länge jag ligger där, i min egen ångest när jag känner något killa till
på kinden. Efter många kill öppnar jag lite på en ögat och kisar i det ljusa skenet.
Jag känner efter med handen och det följer med något.
I handen sitter en nyckelpiga, röd och vacker med några svarta prickar. Hon testar sina vingar lite förstrött i solvärmen. Kaxigt tar hon sats och använder min handflata som startbana, och lyfter.

Kan hon hitta glädje i livet som är så liten så kan jag, tänker jag och reser mig upp. Kroppen värker och jag är täckt med damm och torkade tårar.
Sakta följer jag nyckelpigans färd ut i livet igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar