Tar vi livet förgivet? Tar jag livet förgivet? Har jag varit slarvig i mina val på livets resa. De beslut jag tagit påverkar alltid andra människor och hur mycket och starkt ska jag ta hänsyn till dem. Vart går gränsen för min lycka och andras lycka när de är sammanflätade.När jag har sett till att de alla är sammanflätade, för det är jag som flätar livets fläta. Hur gör man då när det är trassel och vart går gränsen?
Tar jag saxen och klipper av trasslet i garntrådarna, och flätan faller isär.
Tar jag kardan och försöker karda ut det som fastnat för att sedan fortsätta på samma fläta?
Ska jag låta flätan vara och försöka se på den och acceptera begränsningen i att den aldrig blir hel.
Ska jag ångra att jag började fläta?
Bakom vilken dörr finner jag svaret?
Tar jag livet förgivet om jag ändå vill ha mer, fast jag är hel och ren, frisk och stark, mätt och trind.
De trassliga flätorna bildar bojor runt mina handleder och drar jag till skär dom in och orsakar smärta.
Låter jag dem bara vara där gör det inte ont men begränsar det jag vill göra, uppnå.
Finns det något som heter förbi, hur många val får man göra utan att tiden går ut.
Om jag tar saxen och klipper måste jag själv sopa bort allt garn.
Kardar jag kommer kraften till sist ta slut och bytas mot apati.
Lämnar jag flätan i fred vittrar den sönder, sakta innifrån, till sist.
Ska jag ångra mig, kommer bitterheten ta min själ.
Att leva var den absolut svåraste uppgiften här på jorden. Och ändå finns fortfarande utmaningen att lyckas bakom nästa dörr.
Frågan är vilken jag ska öppna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar