Jag vet inte heller vem jag mest är besviken på, mig själv
eller de som får mig att känna att jag inte är viktig.
Jag sticker ut hakan och draaaar in andra människor i
olika saker. Men dom vill ju inte och jag tvingar dem sedan
att behöva säga det direkt till mig.
Det är svårt, jag vet det.
Och jag blir besviken. Fan vad det gör ont. Att bli på något sett
bortvald fast det är jag som börjar händelseutvecklingen.
Jag blir fem i ålder.
Vill inte, har ingen lust att försöka sätta mig in i andras tänk.
Jag vill bara att någon är starkare än jag någon gång.
Fast jag rusar iväg, har hundra ideer, vill så mycket, avslutar sällan.
Jag är bara en liten, liten tjej som vill bli omhändertagen ibland och
att någon tar mig i handen och säger. Vi fixar det här tillsammans, jag ska
se till och ta ansvar för att det blir gjort.
Jag ser dig, jag älskar dig, jag hjälper dig, fast du inte ber.
jag ska vara din motor denna gång. Du kan släppa nu.
Situationen uppstår inte, fast jag provocerar fram den i min närhet.
Då kommer min reaktion.
Jag är ensam, jag behöver ingen, jag vill inte bli besviken. Det gör ont.
Jag är stark, om jag är ensam lämnar ingen mig, för det finns ingen som
kan lämna mig.
Kanske fyller jag sex imorgon, men idag är jag fem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar