måndag 13 februari 2012

Den långa vägen

En av de tuffaste ämnena som finns , är att kunna be om förlåtelse och att förlåta.
Att inte längre kasta glåpord, att sluta försvara sig och att
börja ta av sig rustningen som håller sårbarheten borta.

Hela processen i mötet, från att vi står och skriker till varandra,
till att istället vara den som tar första steget till den blottade sårbarheten är en svår väg.

Om jag nu istället säger, förlåt, det blev fel, ursäkta de fula sakerna jag sa till dig.
 Kommer han då att vara på samma plats som jag?
Helt naken.

Vad händer om han inte möter mig med förlåtelsens goda smak.

Då dör jag av skam, och såret börjar ymnigt blöda. Har jag vad som krävs?

När jag står där och funderar om jag vågar ta steget hör jag ett mjukt,
förlåt bakom mig.- Förlåt att jag lät min reaktion ta genvägen med mig på denna hängbro med dåliga rep.
Jag borde ha gått runt och tagit den långa vägen i den här djungeln.
Då hade jag haft tid att tänka på hur jag värdigt skulle ha fört
vår dialog dit där vi båda kunde växa.
Förlåt mig att jag istället tog den slitna hängbron.
 Nu hänger jag här, under en trasig bro, och endast en rutten tamp som jag
håller mig fast i hindrar mig från att falla
Förlåt,kan du dra mig upp?
Jag svarar, förlåt mig för att jag inte såg att bron var rutten och jag inte varnade dig.
Kom, säger jag. Såklart jag drar upp dig. Jag böjer mig fram, tar emot dig och 
tillsammans backar vi och finner den nya vägen.
Stigen mot att förlåta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar